Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Yrkesläraren

Malin Nyberg är en av många yrkeslärare som larmar om hur svårt det är att både hitta och behålla apl-platser till eleverna.

Malin Nyberg, yrkeslärare på barn- och fritidsprogrammet, Rönninge gymnasium.

Jag upplever att arbetet kring det arbetsplatsförlagda lärandet (apl) alltid är skört. Så här i coronatider blir det extra tydligt hur bräckligt detta arbete är. Vi är många yrkeslärare som larmar om hur svårt det är att både hitta och behålla apl-platser till eleverna.

Apl-arbetet är beroende av så många personer, samarbetet oss emellan och hur det är organiserat. Vissa tror att det bara är att fråga runt lite bland arbetsplatser och vips så har man trollat fram apl-platser till alla sina elever. Arbetet kring apl är dock omfattande och komplext. Det kräver att alla i styrkedjan tar sitt ansvar. En ensam yrkeslärare kan omöjligt stå för apl-arbetet själv. Det krävs samverkan på alla nivåer. Styrkedjan är som alla andra kedjor aldrig starkare än sin svagaste länk.

I gymnasieförordningen kap 4 § 12 står det:  ”Huvudmannen ansvarar för att skaffa platser för det arbetsplatsförlagda lärandet och att detta uppfyller de krav som finns för utbildningen.” Som yrkeslärare kan denna formulering bli oerhört provocerande när man fått apl-uppdraget på sitt bord och lämnas ensam med det.

Som lärare blir man extra ensam och utlämnad.

Jag har hört skräckhistorier om huvudmän och rektorer som varken haft kunskap eller tagit det ansvar som åligger dem. Exempelvis finns huvudmän som erbjuder ett visst antal elevplatser utan att ta hänsyn till hur många eventuella apl-platser som finns i närområdet.

Det värsta exemplet jag fått höra, var en skola i Mälardalen som startade ett VVS-program, erbjöd 30 elevplatser och anställde en yrkeslärare som de gav i uppdrag att anskaffa apl-platser. Det visade sig att det endast fanns en handfull VVS-företag i när­området och de var dessutom egenföretagare. Uppdraget var alltså omöjligt för yrkesläraren. Efter de omfattande kvalitetsgranskningar, stödinsatser och stödmaterial som både Skolverket och Skolinspektionen ägnat sig åt de senaste dryga tio åren hoppas jag att detta i dag tillhör ovanligheterna.

Under mina år som yrkeslärare har jag bytt skolledning många gånger och på huvudmannanivå har förvaltningen bytts ut med jämna mellanrum. Det har blivit tydligt hur beroende apl-arbetet är av människorna i organisationen. De år alla i styrkedjan haft de kunskaper som krävs för att organisera en yrkesutbildning och vad som krävs i apl-arbetet, har också den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen kunnat genomföras med kvalitet. Jag har dessa år mått bra på min arbetsplats och känt mig trygg. De åren varken kunskap eller engagemang funnits i styrkedjan, har jag mått desto sämre.

Så här i coronatider blir det extra tydligt hur skört apl-arbetet är, när plats efter plats inte tar emot eleverna. Som lärare blir man extra ensam och utlämnad. Det blir även tydligt hur viktigt samarbetet på alla nivåer i styrkedjan är. I år är jag särskilt tacksam för att skolledningen och förvaltningen är engagerade och har kunskap om apl. Jag och mina kollegor har denna gång inte behövt stå ensamma.

I den bästa av världar skulle alla yrkeslärare alltid vara del av en stark styrkedja.