Klassrummet Mutumbas nya hemmaplan

Att träffa Martin Mutumba är att bli meddragen in i hans värld, där han kastar sig mellan glädje och sorg, mellan seriositet och flams. Ibland närmar han sig slitna klyschor, men hinner aldrig fram innan han en överraskande twist kommer, kryddad med ett brett flin.

Det fanns två, tre lärare som jag kunde prata med i skolan.

Eleverna i förskoleklassen har gått hem för dagen och stolarna är upp- och nervända på bänkarna. Martin Mutumba är klädd i en svartvit träningsoverall och håret är uppsatt i en knut. Han bär glasögon där han sitter vid sitt skrivbord vid fönstret en trappa upp på Olympen, en skola nära Telefonplan i södra Stockholm.

Här jobbar den forne fotbollsstjärnan sedan förra hösten.

Men hur hamnar en omskriven före detta fotbollsspelare här, på en skola i södra Stockholm?

Vi tar det från början.

2009 blev Martin Mutumba svensk mästare med AIK, hans största stund som fotbollsspelare.

Han var spelaren som hela tiden jagade de nya finterna, men som också betraktades som en udda fågel, med en attityd som stack ut och ett kaotiskt liv utanför fotbollen.

I självbiografin ”Äkta hela vägen”, som han skrivit tillsammans med journalisten Erik Niva, träder bilden fram av en person som hamnat snett och i perioder slösat bort sin talang  och inte nådde alls så långt som han kunde ha gjort. Han berättar också om den rasism han utsattes för, inte minst inom fotbollen.

Känslan av att stå vid sidan om, känner Martin Mutumba igen från sin skoltid i Rinkeby på 90-talet då han ofta kände sig otrygg.

– Det fanns två, tre lärare som jag kunde prata med, men ofta blev jag ­placerad i olika specialklasser där lärarna var jättestränga, inte minst för att de fick höra att ingen annan hade orkat med mig, säger Martin Mutumba.

Problemen i skolan förde honom till musikläraren Gunilla. Hon tog emot honom och vände honom aldrig ryggen:

– Om jag kom in och grät när hon hade lektion så kunde hon säga: ”Martin kom, vi går ut”. Hon och några andra gjorde sitt bästa för att vi barn i Rinkeby skulle lära oss saker. Många av oss hade så mycket grejer i bagaget, kom från krig och annat svårt, berättar Martin Mutumba.

Rinkeby, eller Byn som han säger, är hans hem, hans kärlek och hatkärlek.

Det är där han känner sig förstådd och det är där han har stöd. Även när allt går fel.

För det har det gjort, från och till.

Martin Mutumba har varit både ­hemlös och utfattig och längs vägen ­varit inblandad i såväl inbrott som bilstölder, han har missbrukat, langat knark och dömts för misshandel. Ändå har han spelat fotboll på toppnivå. Fotbollen tog honom till proffsspel i Finland, Ungern, Turkiet och landslagsspel för Uganda.

Men i augusti 2018 tog Martin Mutumbas karriär slut, när ett korsband gick sönder på Trängens IP i Örebro.

I samma veva hade han gått igenom en separation och smällen blev hård.

Han överdoserade smärtstillande tabletter och drack alkohol. Det gick så långt att han började skriva ett avskedsbrev.

– Tidigt lärde jag mig att det är fusk att ta genvägar och känslan av att ha fuskat är en äcklig känsla, säger Martin Mutumba.

– Jag var nere för räkning men kände väl att jag inte ville lämna jorden på det sättet. Jag har fortfarande mycket kvar att ge till världen, säger Martin Mutumba nu.

Efter att ha befunnit sig ”på bottens botten” började han söka jobb. Plötsligt kände han att det var både logiskt och självklart att söka jobb på en skola. Han såg tillbaka på musikläraren Gunilla.

Han såg sin chans att bli vad Gunilla var för honom i skolan, någon som bryr sig, och lära barn att det är okej att vara ledsen ibland, att det är okej att vara sig själv.

– Folk tänkte säkert då att det inte fanns någon mjuk sida hos mig, säger han om tiden när han var på topp inom fotbollen.

Sedan förra hösten arbetar han här på Olympen, han började på fritids och sedan som resurs i läraren Johanna Jaraquemadas klass.

Jag vill vara en sån lärare som Johanna, en som ser alla barnen.

Första arbetsdagen blev en riktig rivstart. Vid samlingen skulle Martin Mutumba läsa en bok. Men en av eleverna var så nervös att han gick fram till mattan där de alla satt och kräktes.

– Men jag var ju tvungen att hålla mig lugn. Om du ska skjuta en straff inför 80 000 på läktarna, på bortaplan i Afrika och alla buar åt dig, då blir du inte så nervös för såna här grejer, säger Martin Mutumba.

Med hjälp av en assistent tvättade han mattan och det viktigaste var att hålla sig lugn, att vara trygg i en stressig stund.

Det har gått fort, nu har Martin ­Mutumba hand om sin egen förskoleklass och han tänker att han är på rätt plats i livet. Han vill gärna följa sina elever upp i ettan och sedan vill han studera vidare för att bli behörig. Sommaren tillbringade han med läsa läroplanen och skoldokument och han har också läst ett par kurser vid sidan av jobbet.

Läraren Johanna Jaraquemada är hans mentor och förebild i arbetet.

– Jag vill att barnen ska känna att ”Åh vad det är kul att lära sig”. Jag vill vara en sån lärare som Johanna, en som ser alla barnen, en som bryr sig om alla barnen, förklarar Martin Mutumba som inte tvekade när han fick erbjudandet om att ha en egen klass.

– Det är viktigt att få mycket ansvar och jag gillar ansvar, säger Martin Mutumba.

Johanna Jaraquemada sitter en bit ifrån honom. Hon beskriver sin kollega som superlugn, väldigt snäll och omtänksam. Och att han inte duckar för frågor om sitt förflutna.

Nu tillbringar Martin Mutumba sina dagar i ett klassrum där de flesta av eleverna har indisk bakgrund. De pratar indiska språk och engelska – och väldigt lite svenska. Martin Mutumba säger att det får ta tid att lära dem svenska och att få dem att inte bara prata med barn som pratar samma språk. De övar fraser som ”Tack så mycket” och ”Ja, jag är här” och lär sig vad olika frukter heter.

– Jag har såna sjuka mål. Jag vill att alla barnen ska kunna prata svenska när vi är klara med det här läsåret. Jag ska ha sett det unika hos dem och låtit alla prata, säger Martin Mutumba.

Engagerat pratar han om vikten av struktur – under lunchen, under leken, under samlingarna, och återkommer till att det ska vara roligt att komma till skolan.

Han avslutar med ett citat från en tränare han en gång hade: ”Kul är inte alltid bra, men bra är alltid kul”.