Böckerna som inte borde finnas

Genom mitt arbete som lärare och lärarutbildare har jag kommit i kontakt med en rad olika läromedel. Oftast har det för min del handlat om läromedel i svenska. Ett sådant exempel är läseböcker med olika svårighetsgrad avsedda för grundskolans tidigaste år. Dessa läseböcker finns ofta i tre olika varianter. Innehåll, själva storyn och personerna, är desamma i varje bok. Det som skiljer dem åt är att de har olika svårighetsgrad rent språkligt enligt principen enkel – mitt emellan – svår. Tanken är att varje elev ska få börja med den läsebok som svarar mot hans eller hennes förmåga. Några elever får den enkla boken, några får den mellansvåra och resten den svåraste.

Vid ett seminarium där lärarstudenter redogjorde för sina undervisningserfarenheter från den nyligen avslutade vfu:n berättade en student att man använde en sådan läsebok i den klass där hon gjort sin vfu. Efter en stund räcker en av de andra studenterna upp handen och säger:

”En sådan läsebok hade vi när jag gick i ettan.”

Vi som deltog i seminariet blev naturligtvis nyfikna och bad studenten berätta om hur läsinlärningen gick till i hennes klass och hur läraren använde den aktuella läseboken.

Här följer en sammanfattning av studentens berättelse:

”När jag skulle börja skolan hade jag stort självförtroende. Jag visste naturligtvis att vi skulle få lära oss att läsa men det bekymrade mig inte. Tvärtom – jag kunde ju redan läsa. Nästan. Nån vecka efter skolstarten fick vi en och en gå in till läsfröken, som hade ett eget litet rum på skolan. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde där men jag kommer ihåg att hon visade en bok och att vi fick svara på några frågor. När alla varit hos läsfröken berättade vår vanliga fröken att vi skulle få vår första läsebok. Det beskedet tror jag de flesta tyckte var bra och spännande. Nu skulle vi äntligen få lära oss att läsa på riktigt! Fröken visade läseboken och berättade lite vad den handlade om. Hon berättade också att det fanns tre olika läseböcker. Hon visade dessa och jag minns att framsidan på böckerna hade olika färg och att där stod ett stort A, B eller C. Fröken berättade att A-boken var den lättaste och att B- och C-boken var lite svårare. Sedan delade hon ut böckerna till oss. Jag fick A-boken. Den lättaste.”

När studenten kommit så långt började hon gråta, inte med yviga gester och höga rop, men vi såg alla att tårarna rann nerför hennes kinder. Och jag insåg var hennes smärta kom ifrån.

Fröken hade gett henne ett mycket klart och konkret besked: Hon var inte duktig. Hon var en av de sämsta eleverna. Minnet av denna förnedring var uppenbarligen fortfarande starkt och plågsamt för studenten, trots att det hon berättade utspelat sig för 15–20 år sedan.

Lärare som använder läseböcker av det här slaget delar automatiskt in sina elever i tre grupper: de svaga/dåliga, de normala och de duktiga. Oavsett vad läraren säger inser alla eleverna blixtsnabbt detta. Och de inser att några av dem betraktas som dumma och andra som smarta. Vilken effekt detta kan ha när det gäller enskilda elevers självbild och självförtroende illustreras på ett närmast brutalt sätt av studentens berättelse ovan. Det räcker faktiskt med ett enda sådant exempel för att starkt ifrågasätta den här typen av läseböcker.

Läseböcker av det här slaget innebär en brutal förolämpning, en svidande intellektuell och psykologisk örfil för många av de elever som utsätts för dem. Det är fullkomligt betydelselöst att läromedelsförlag försöker rättfärdiga utgivningen av den här sortens läseböcker i det förföriska skenet av att de ”bygger på vetenskaplig grund” eller att de ”är i linje med läroplanen”. Den sortens floskler kan aldrig radera ut den smärta som många elever upplever när de utsätts för läseböcker av det här slaget.

Det finns, så vitt jag känner till, inga oberoende vetenskapliga studier som visar att den här sortens läseböcker är att föredra framför mera traditionella eller skönlitterära texter som inte skrivits med det primära syftet att användas vid läsinlärningen. Det skulle vara intressant att veta om de förlag som ger ut läseböcker med olika svårighetsgrad kunde presentera en sådan studie.

Jan Nilsson, fd lärarutbildare