Carolines väg tillbaka efter stroken: ”Jag kunde varken gå eller prata”

Plötsligt, mitt under en lektion i början av höstterminen, förändrades livet för transportläraren Caroline Pagmert Nilsson. Tröttheten som hon hade känt tidigare under dagen byttes ut mot en overklighetskänsla.

– Jag såg inte vilken powerpoint jag hade uppe, och jag upplevde det som att datorn kasade ner på golvet. Jag sjönk ner på en stol och sa åt mina elever att vi fick ta en paus, berättar Caroline.

En av eleverna tyckte att Caroline betedde sig märkligt och gick ut i korridoren, där han träffade på skolans kurator. Kuratorn förstod direkt att något var fel och slog larm. Snart var ambulanspersonal på plats i klassrummet. Det som för Caroline hade börjat som en helt vanlig lektion slutade på akuten. Hon hade fått en stroke.

– När jag vaknade upp på sjukhuset var jag förlamad i hela högra sidan av kroppen. Jag kunde inte gå, inte prata och inte se något på ena ögat, berättar Caroline.

”Det var en väldigt jobbig tid, men jag är fokuserad och envis”

Carolines läkare kom senare fram till att stroken var arbetsrelaterad, efter att ha uteslutit andra riskfaktorer. När Caroline ser tillbaka på tiden innan stroken konstaterar hon att hon hade arbetat väldigt mycket. Förutom undervisningen var hon bland annat arbetslagsledare, lade scheman för transportprogrammet och satt med i skolledningen.

– Jag tyckte jättemycket om mitt arbete och var involverad i mycket på skolan. Det rullade på bra, men på vårterminen innan jag fick stroken kände jag att jag hade för mycket och inte kunde hantera det. I efterhand kan jag se att jag hade blundat länge för signalerna på hur stressad jag var. Jag pratade med min rektor och fick gå till företagshälsovården för att få verktyg för att hantera stressen. Men när höstterminen startade blev det ännu mer för mig att göra. Det var rörigt på skolan och jag satt ofta och jobbade på kvällarna för att hinna med. Sedan, när det värsta lagt sig och det började lugna ner sig lite, så drabbades jag av stroken.

Efter stroken fick Caroline steg för steg återerövra livet. Med hjälp av sjukgymnast, talpedagog och arbetsterapeut lärde hon sig sådant som tidigare hade varit självklart, som att prata, skriva, sätta på kaffe och knyta skorna.

– Det var en väldigt jobbig tid, men jag är fokuserad och envis. Jag försökte blicka framåt och var helt inställd på att jag skulle komma tillbaka till mitt gamla liv, och även till arbetet som lärare.

Det har nu gått fem år sedan Carolines stroke, och nu känner hon att hon mår bra. Hon kan umgås med andra, resa och arbeta som lärare igen. Men vägen tillbaka var lång.

Ett drygt halvår efter stroken gjorde Carolines läkare bedömningen att rehabiliteringen tillbaka till arbete kunde börja. Caroline, som är medlem i Lärarnas Riksförbund, fick då kontakt med ombudsmannen Ingrid Lindholm*. Ingrid fanns sedan med Caroline genom hela rehabiliteringen. Hon följde bland annat med på de möten som hölls med Försäkringskassan, arbets-givaren och Carolines läkare.

– Man har alltid rätt att ha med ett fackligt ombud på rehabiliteringsmöten, och det är en hjälp jag tycker att man ska ta som medlem i ett fackförbund, säger Ingrid.

– Vi finns med som ett professionellt stöd och kan bland annat se till att det finns en tydlig och genomtänkt plan för rehabiliteringen. Skolans värld är ju speciell, och vi som är ombud kan komma med förslag på åtgärder och lösningar som kan fungera där. Ibland behöver vi också bromsa om Försäkringskassan eller arbetsgivaren vill gå för fort fram.

Caroline säger att hon kände en stor trygghet i att ha Ingrid med som stöd under rehabiliteringen.

– Utan Ingrid hade jag känt mig väldigt ensam och utlämnad. Jag var mycket trött efter stroken och hade svårt att ta in allt som sades. Men hon visste vad jag ville och kunde hjälpa mig att föra fram det. Hon bevakade mina rättigheter och stod på min sida. För mig var allt det här till väldigt stor hjälp. Hon ledde mig och följde mig igenom den här svåra tiden, säger Caroline.

Caroline fick börja sin rehabilitering mot arbetet med att arbetsträna kortare stunder på skolan. Nästa steg var att börja arbeta 25 procent, och hon kunde sedan gradvis börja jobba mer och mer. En förutsättning för detta var att arbetsgivaren gjorde anpassningar på skolan, bland annat när det gällde hur Carolines schema skulle läggas. Till slut kunde Caroline arbeta som lärare på 75 procent igen.

Efter rehabiliteringen bytte Caroline arbetsgivare och började på en annan gymnasieskola. Där fick hon fokusera helt och hållet på att undervisa och examinera, utan förväntningar på att hon skulle ta andra uppdrag på skolan.

– Jag har också börjat reflektera mer över saker och ting efter stroken. Jag vågar säga nej när det behövs och blir inte överhopad på samma sätt. Ingrid har gett mig många tips som har varit till stor hjälp. Hon har bland annat gett mig rådet att inte säga ja till nya uppdrag direkt, utan att be om att få tänka efter först.

Sedan några månader tillbaka är Caroline pensionär, men hon arbetar fortfarande på skolan en dag i veckan.

– Det känns jättebra. Nu får jag göra det jag tycker är roligast, att utbilda blivande yrkesförare.

Fotnot: Ingrid Lindholm var vid den här tiden ombudsman på Lärarnas Riksförbund. Hon är nu chefsförhandlare på förbundet.