Larmet: Meningslöst med läslistor när böckerna saknas

I lilla Lärbo skola på norra Gotland arbetar grundskolläraren Maria Åhnström för att hennes elever i årskurs 3 ska läsa – mycket. Men att få upp lässuget i en byskola med ett litet skolbibliotek och begränsad budget är tufft, menar hon.

– Vi har jätteduktig personal här men biblioteket har litet utrymme och vi har sparkrav som inte är optimala. Ska vi få nya läsande generationer måste det bli vardag att läsa en bok igen men finns det inte böcker så kommer inte heller intresset. Många böcker är så sönderlästa att de knappt håller ihop längre, säger Maria Åhnström.

Många böcker är så sönderlästa att de knappt håller ihop längre.

Hon uppskattar läslistorna som Skolverket och Kulturrådet sammanställt men har trots det inte använt sig av litteraturtipsen i sin undervisning. Skälet är enkelt: Böckerna finns inte på skolan, folkbiblioteket på orten är nedlagt och budgeten för att köpa in ny litteratur är knaper.

– I teorin är det här fina listor med bra litteratur men ska man lyfta läsningen på riktigt måste det till mer. De här listorna hade behövt komma med ett riktat stöd från staten, säger Maria Åhnström.

Stort uppdämt behov av böcker

Hon är långt i från ensam i sin kritik. Åtta av tio lärare i Ämneslärarens undersökning svarar att deras litteraturval inte styrs alls av läslistorna. I stället vittnar många av lärarna om att det som verkligen avgör vad eleverna läser är tillgången till – eller snarare bristen på – böcker.

André Nilsson, svensklärare på mellanstadiet och högstadiet på Klaraskolan i Halmstad, är en av flera lärare som pekar ut resursbristen som ett avgörande hinder för läslistornas genomslag.

Han vittnar om ett stort uppdämt behov av tryckta böcker eftersom man länge enbart köpt in Ipads och digitalt material på skolan. Nu har böcker återigen börjat inhandlas men läromedel har prioriterats framför skönlitteratur, menar han.

– Hade vi fått pengar att köpa in några av böckerna på listorna så hade vi gjort det. Nu har man i stället sagt att läslistorna ska vara frivilliga för lärare att använda. Det känns som en utväg för att slippa skicka med medel till oss, säger André Nilsson.

Sedan 2024 finns ett statsbidrag för inköp av tryckt skön- och facklitteratur till förskolor och skolor. I år är det 480 miljoner kronor som fördelas mellan huvudmännen.

Pengarna räcker inte långt

Men varken André Nilsson eller Maria Åhnström anser att det är tillräckligt för att möta behoven.

– De tusenlapparna som vår skola fått i statsbidrag har inte räckt till allt vi behöver. Och att få kommunen att skjuta till pengar till böcker är som att leta efter en nål i en höstack, säger Maria Åhnström.

Lars Trägårdh, ordförande för den kommitté som snart ska presentera sitt förslag till en svensk kulturkanon, anser att en litteraturlista som riktas till lärare är dömd att misslyckas om verken inte finns på skolorna.

– Lärarna har inte tid att trolla med knäna utan det måste finnas en välgenomtänkt tillgänglighet till texterna. Att det inte blir för dyrt är högst relevant, säger Lars Trägårdh.

”Peka med hela handen”

Han har flera gånger tryckt på att han vill att en kulturkanon ska få ett stort genomslag i skolan. Vem som i så fall ska finansiera skolornas inköp av verken har inte varit en fråga som kommittén haft i uppdrag att besvara, enligt Lars Trägårdh.

Men budskapet från kanonutredningen kommer vara tydligt, menar han. Att enbart ta fram litteraturlistor duger inte.

– Jag tror att man måste peka med hela handen från läroplan till produktion av läromedel om de här böckerna också ska nå lärarna. Att ta fram en lista utan att koppla den till en bredare ansats är för mig nästintill meningslöst. Listan kan vara ett första steg men inte en slutstation.