”Distanskurser kräver mer omtanke än IRL-undervisning”
Krönika Mina kursdeltagare kunde ibland vrida och vända på mina skrivna kommentarer i all oändlighet, precis som jag kunde vrida och vända på deras skrivna återkoppling. Så beskriver Hans Carstensen sina första distanskurser, för 20 år sedan.
När jag för tjugoett år sedan började ge distanskurser möttes min gärning med förvåning av andra lärare. Rimmade en distanskurs med riktig pedagogik? Svaret känner vi till. Distanskurser kan bli precis lika pedagogiskt hållbara som kurser som ges IRL. Men jag tänker inte göra narr av de mothugg jag fick de första åren. Jag skulle i stället säga att reaktionerna som mötte mig så småningom fick mig att tänka till och göra bättre distanskurser än om jag fått vara ifred och utveckla pedagogiken utan andras insyn.
De första distanskurserna blev inte lika lyckade som de jag organiserade ett par år senare, helt enkelt för att jag hade förbisett en detalj: när en kurs främst baseras på det skrivna ordet måste du i skrift kompensera för det bortfall av känslor (tonfall, minspel, kroppsspråk) som kan appliceras i IRL-klassrummet. Jag började sålunda att överdriva antalet smileys (emojis fanns inte på den tiden), se till att berömmet vida översteg de negativa utsagorna och la mig vinn om att varje summerande text skulle genomsyras av omtanke snarare än neutralitet.
Jag kunde till exempel få för mig att jag tappat gruppen.
En annan insikt jag gjorde var att det skrivna ordet inte bara låter hårdare och mer metalliskt för att det transporteras via cyberspace, utan också för att det är mer beständigt. Mina kursdeltagare kunde ibland vrida och vända på mina skrivna kommentarer i all oändlighet, precis som jag kunde vrida och vända på deras skrivna återkoppling. Jag kunde till exempel få för mig att jag tappat gruppen eller att en deltagare var sur på mig, enbart på grund av vissa formuleringar.
När jag förstod vidden av det skrivna ordets tvivelaktiga makt, så utökade jag det digitala klassrummet med veckorundor, där deltagarna och lärarna varje vecka skulle skriva ner tankar som inte nödvändigtvis hade med kursen att göra. Jag ordnade även diskussionstrådar där hela klassen kunde diskutera ämnen som hörde till utbildningen, men där tonen inte nödvändigtvis behövde vara akademisk.
Ett nytt mantra
Jag skapade helt enkelt ett klimat där det var okej att tycka och känna, utan att nödvändigtvis vara stringent och ha rätt. ”Våga vara dålig” blev ett av de mantran som upprepades gång på gång. Vad gjorde detta nytänk? Jo, det såg till att de ord som vi skrev till varandra i fortsättningen inte tolkades lika bokstavligt som tidigare. Det fanns en människa bakom språket, en människa som inte alltid hade koll på hur hon formulerade sig, men som ville väl.
Sedan tio år tillbaka tillåter tekniken kvalitativa videomöten, och dessa lägger naturligtvis till en variabel åt distanskurserna. Men se upp, för dessa möten är också språk i cyberspace som kan omtolkas, feltolkas och skapa osäkerhet i gruppen.
Så länge inte omtanken står i centrum finns det en risk att en distanskurs snarare betonar ”distans” än ”kurs”.
LÄS MER:
"Jag kände mig förminskad i förhållande till deltagarna"
