Debatt: Skrivkrisen kan inte chocka någon

Elevers skrivande har fått välbehövlig uppmärksamhet de senaste dagarna efter Ämneslärarens undersökning. Erfarna kollegor vittnar om hur försämringen sett ut över tid, ledarsidor gör sitt bästa för att piska gamla käpphästar i rätt ideologisk riktning och vår utbildningsminister utlovar analoga läromedel. Andra röster är på många sätt förutsägbara: alla lärare måste rätta stavfel i sina elevers texter, digitaliseringen är dålig för skolan, sociala medier stjäl barnens uppmärksamhet! Allt det här är såklart sant. Men tänk om vi står inför ett systemfel?

Ni kanske undrar hur min hägg mår? Den är svårt nedkyld och i stort behov av omsorg. Det är en vanlig tisdagskväll och jag sitter och rättar en uppsättning historieprov. I klassrummet antecknar jag och eleverna för hand men proven får de skriva på dator – det gick för några år sedan inte längre att tyda det som skrevs – men också den digitala rättningen tar allt fler och längre kvällar i anspråk; att börja med stor bokstav efter punkt ses nuförtiden av eleverna som ett förslag. För något år sedan fick jag byta ut datormusen mot en ergonomisk platta – kanske hade stavfelen helt enkelt blivit för många? Vid samma bord sitter mina döttrar och ritar och skriver. Den ena av dem håller pennan som om hon ska vispa till en kaksmet och jag undrar: vem ska sitta med henne och öva på rätt grepp om pennan i en klass med tjugosju klasskamrater? Hennes nytecknade, färgglada ballong sitter fast i en röd tråd som sträcker sig hela vägen till gymnasieskolan.

”Pressat all luft ur systemet”

Vi har fyllt klasserna till bredden för vad som är fysiskt möjligt. Vi har fyllt alla lärares scheman och för säkerhets skull lagt till toalettstädning. Vi har pressat all luft ur systemet och kallar det effektivisering. Och så undrar vi varför eleverna skriver så dåligt.

Om lärarna i förskoleklass själva fick bestämma skulle det gå 18 elever per klass. I verkligheten går det 25. Om grundskollärare själva fick bestämma skulle det gå 20 elever per klass. I verkligheten går det 24. I samma undersökning från Sveriges Lärare svarar nio av tio lärare i förskoleklass och på lågstadiet att det skulle ha en ganska eller mycket stor betydelse med en reglering av gruppstorlekarna. 92 procent svarar att eleverna inte får den hjälp de behöver om gruppen är för stor. Och så blir vi chockerade över att 12,3 procent av eleverna i årskurs tre underkänns på nationella provets del om stavning och interpunktion.

Har vågskålen slutligen slagit över?

Det kanske sorgligaste av allt är relativismen som slår ut i full blom runt omkring mig. Vill jag tala med en annan förälder om gruppstorlekar får jag höra att det är lika stora klasser för en kollegas barn i grannkommunen. Försöker jag tala med skolans rektor får jag veta att det inte finns något tak för hur stor en klass kan vara. Jag förstår budskapet: det är lika illa ställt överallt. Men det är ju idag som elever inte lär sig skriva ordentligt? Det är väl idag som 15,9 procent av eleverna i årskurs nio saknar gymnasiebehörighet?

Vi måste sluta att se barns utbildning som enkom en kostnad och inse dess verkliga värde. Vi måste reglera klasstorlekarna så att mina kollegor runt om i landet får tid och ork att rätta stavfel i sina elevers texter. Vi måste reglera undervisningstiden så att vi lärare får vara just lärare.

Kan det vara så att vågskålen slutligen slagit över? Att alla tillsammans bestämmer sig för att det får vara nog? Jag hoppas det.

Markus Åkesson, pappa och gymnasielärare i historia och samhällskunskap