Sluta flumma om hållbar lärmiljö – förverkliga den, det är bråttom!
Särskilt stöd Skolans grundidé om att ingen elev ska bli underkänd i något ämne skapar i själva verket ett system med allt fler underkända elever. Slumpen avgör, inte arbetssätt eller skolpolitik. Nu måste förändringen ske snabbt, och från toppen och nedåt, skriver gymnasieläraren och debattören Linda Bönström.
Molly går i sjätte klass men ofta går hon inte till sin skola över huvud taget. För Sveriges Radio förklarara hon varför: ”Jag hamnar efter och jag fattar inte saker och jag måste göra omprov.”
En annan elev, elva år, utvecklade en depression som enligt Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) kunde kopplas till skolmiljön. Trots påtryckningar från vården fick eleven inte de anpassningar hen var i behov av.
I båda fallen svarar rektorerna från elevernas skolor att man ”gör anpassningar för de elever som har behov av stöd” och ”de arbetar med anpassningar enligt deras styrdokument” (SR, 22-05-02 och 22-05-19). Föräldrar får svar som med andra ord hänvisar till paragrafer och inte deras barn. I svenska skolan sker en kraftig nedåtspiral gällande elevers hälsa där självbild och självförtroende tar storstryk. Kan detta ske trots de stora satsningar som ska ha genomförts för det kompensatoriska uppdraget? Hör anpassade läromiljöer till den verklighet barn och ungdomar möter i skolan? Svaret på frågorna är tveksamt.
Så sent som i maj 2022 rapporterade SVT om rekordhög ohälsa bland svenska elever. Delnaz är en elev som går i årkurs nio och hon menar att ”om någon vuxen skulle gå en vecka i nian tror jag de skulle bli utmattade”. Forskning visar att det ligger mycket i det hon säger. Till och med myndigheter har reagerat starkt. Läser man exempelvis Folkhälsomyndighetens statistik om barns psykosomatiska besvär från 2020 har man uppmätt de högsta ökningarna i samtliga åldersgrupperna sedan studien påbörjades 1985–86. För 5–14-åringar är ångestsyndrom, uppförandestörning, depression och autismspektrumsyndrom några av de tillstånd som orsaker störst sjukdomsbörda.
Inga vårdnadshavare ska behöva mötas av intetsägande löften om insatser eller nonchalans inför skolans misslyckande. Om skolvärlden inte kan erkänna att situationen är överväldigande är det kört.
Tillsammans med ett fyrtiotal andra länder i Europa deltar Sverige i en jämförande undersökning, och från att ha visat bra resultat har svenska elever nu hamnat under genomsnittet i Europa när det kommer till välmående. Trots reformer menar Björn Högberg vid Umeå universitet att hans studie visar att förändringar i läroplanen 2011 (Lgr11) lett till den största ökningen av ohälsa. Stora bovar i dramat är enligt Högberg övergången till det femskaliga betygssystemet, tidigare betyg och fler nationella prov. Resultatet blir skrämmande, stressen drabbar alla.
Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) publicerade i maj 2022 aktuell forskning om problematisk skolfrånvaro bedriven av Ingela Åhslund vid Mittuniversitet. Hon menar att trots att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade saknas det studier om hur dessa elever själva beskriver situationen. Punktar man upp vad eleverna lyft som framgångsfaktorer i sin väg tillbaka till skolan kan man omvänt se vad som saknas: Trygga relationer med ett fåtal personer, mindre sammanhang, bli lyssnad på och respekterad för deras förståelse av sig själv. Skollagen innehåller en garanti för tidiga stödinsatser, det som kallas läsa-skriva-räkna-garantin, och det är den enskilde elevens behov och förutsättningar som ska bejakas. Samtidigt säger exempelvis enhetschefen på Skolverket Ulrica Dahlén att stöd sätts in alltför ofta först i slutet av grundskolan (22-04-21). ”Om eleven är i behov av särskilt stöd ska han eller hon få det”, skriver Skolverket gällande elevers rättigheter.
SPSM ska nu i höst dela ut 40 miljoner kronor genom ett nytt bidrag för anpassande lärarmiljöer som del av särskilt stöd. Bidraget kan användas till lärarlöner och andra kostnader, som material, för att ytterligare utveckla den anpassade miljön som finns för den lilla gruppen. Det finns fyra krav skolmännen som ansöker ska uppfylla. Åtgärdsprogram för varje elev, elevens delaktighet, individuell uppföljning samt att verksamheten ska följa upp och utvärdera den anpassade lärmiljöns organisation, struktur och miljö. Men exempelvis Sara Bundzik, specialpedagog på introduktionsprogram, skriver i en debattartikel i Dagens Juridik (22-02-17) att det kompensatoriska uppdraget är godtyckligt. Hon beräknar att i grund- och gymnasieskolan arbetar ungefär 140 000 lärare och 11 000 speciallärare och specialpedagoger, och ”i deras utbildning ingår inte några särskilda kunskaper om diagnoser… Skolpersonalen saknar kompetens”. Svensk författningssamling (2010:800 17 kap) innebär att elever som inte når upp till grundskolans krav på godkända betyg hamnar på introduktionsprogram och Bundzik menar att det är det mest ”exkluderande i hela vårt svenska samhälle”. Hennes kritik grundar sig i att introduktionsprogrammen de facto innebär att elever läser samma ämnen en gång till men programmet saknar ”nationellt uppsatta mål, innehåll, upplägg, struktur, grupper, klasser, tillhörighet, valfrihet”.
Sannerligen är huvudmän och skolledare de som i första hand behöver vidareutbildas – och det fort! Finns inte kunskap uppifrån kommer det inte leda nedåt heller. Det blir anpassningar för anpassningarnas skull.
”De lågpresterande eleverna känner sig dumma och är rädda för att misslyckas med att få ett arbete eller en bostad. Elever med höga ambitioner upplever stress på grund av konkurrensen mellan högstatuspositioner i samhället, som att komma in på jurist- och läkarprogrammet”, säger Björn Högberg. SPSM menar att trots att många skolhuvudmän strävar efter att erbjuda en inkluderande lärmiljö säger Skolverket att det även finns många som inte skapar tillräckliga förutsättningar för detta. 5–7 procent av eleverna i den svenska skolan uppskattas ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och slår man samman detta med elever som har liknande svårigheter men saknar diagnos ökar siffran markant. Riksförbundet Attention visar att i dag läggs fler orosanmälningar till socialtjänsten ned då problemet många gånger finns i skola och förskolan och inte i hemmiljön. Skolhuvudmän visar ofta upp ett synsätt som innebär att många insatser leder till att anpassningar för olika behov förbises: Läxhjälp, studieverkstäder, stödtimmar, lovskola är generella insatser. Välgörenhetsorganisationen Mind som arbetar för psykisk hälsa uppskattar att omkring 15 procent av alla i elever i grundskolan får inga fullständiga betyg vilket försämrar möjligheten till egen försörjning och psykiskt välbefinnande i framtiden.
I dag genomsyras i stort sett all skolverksamhet av idén – direktivet – att ingen elev ska bli underkänd i något ämne. Det låter rätt och nobelt, självklart önskvärt. Men i verkligheten är den en katastrofal föreställning som lämnar barn och ungdomar lidande, ofta för livet. Tjänstefördelning avgör vilken lärare som arbetar med vilken klass och mentorskap innebär ett särskilt ansvar, men det tycks ske som skott i mörkret: Ibland blir det bra och ibland blir det fel. Slumpen avgör om en elev får den lärare som behövs för sina individuella behov.
Sannerligen är huvudmän och skolledare de som i första hand behöver vidareutbildas – och det fort! Finns inte kunskap uppifrån kommer det inte leda nedåt heller. Det blir anpassningar för anpassningarnas skull; utredningar som uteblir eftersom mycket ansvar läggs på den individuella eleven. Lärare och stödpersonalbristen blir extremt tydlig i klassrum med elever som behöver enskilt stöd hela skoldagen. Personal som arbetar med elever med större behov kan inte genomföra det kompensatoriska uppdraget så som de finner bäst eftersom stöttning uteblir från skolledare och elevhälsa. Kunskapen på golvet tycks inte resonera med ledningen, professionens röster dränks i skrik om att skolan måste producera till arbetsmarknadens behov. Politiker köper konceptet att alla ska få en gymnasieexamen, kosta vad det kosta vill … så länge det inte rör sig om rena pengar.
Det vi vet måste omsättas i praktiken. Inga barn och ungdomar ska straffas med skolplikten, att varje dag möta det som de uppfattar som ett eget misslyckande eller situationer som de inte förstår är inget annat än grymt. Cirkeln av ohälsa måste brytas och det med skolans hjälp, särskilt eftersom skolan i sig är en mycket stor bidragande faktor till att den över huvud taget finns. Inga vårdnadshavare ska behöva mötas av intetsägande löften om insatser eller nonchalans inför skolans misslyckande.
Om skolvärlden inte kan erkänna att situationen är överväldigande är det kört. Man kan inte styra upp något som hamnat i diket om man inte ens medger att det är där vi hamnat.
LÄS ÄVEN
Äntligen satsning på resursskolan – men med frågetecken
