Maria Wiman: Nu är jag krishanterare i migrationsärenden
Krönika ”I Huddinge är det nu tolv ungdomar som på kort tid fått ta emot utvisningsbeslut. Palla att se människan bakom byråkratin liksom. Medmänsklighet va? Pyttsan”, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Nu är jag krishanterare i migrationsärenden
”Ööö Maria! Kommer jag att utvisas nu eller?”
Han tittar på mig under luggen och ler snett. Han har en skämtsam ton i rösten. Det är lätt att tro att han skojar. Men jag känner honom, jag ser det där flackande sköra i blicken.
Han är 13 år och kom till Sverige som tvååring. Nu hör han saker på nyheterna och det är en oro som kryper in i själen.
”Walla, enkelbiljett med SD-expressen”, garvar han. Men skrattet stockar sig, fastnar någonstans på vägen.
Så mycket jag inte förstår
I Huddinge är tonårsutvisningarna nu så många att gymnasieskolan fått pinfärska riktlinjer. När en elev får ett utvisningsbeslut ska det hållas samtal med eleven och krisstöd ska sättas in. Mentor ska sedan planera elevens sista skoldag. I riktlinjerna föreslås fika eller att klasskompisarna ska skriva brev till den som ska lämna landet. Det tydliggörs att det är viktigt att mentorn ser till att det blir en fin sista skoldag.
Men dra mig baklänges över glödande kol. Det är så mycket jag inte förstår.
Som lärare är man redan i allt-i-allo.
I Huddinge är det nu tolv ungdomar som på kort tid fått ta emot utvisningsbeslut. Eftersom de är över 18 år anses de inte längre vara en del av sin kärnfamilj (!) och utvisas därför om de inte bedöms ha egna asylskäl. Skit samma att de är etablerade här och att de snart tar studenten. Orka bry sig om de miljoner vi i Sverige AB lagt ner i deras utbildning för att de ska kunna vara med och bidra längre fram. Palla att se människan bakom byråkratin liksom. Medmänsklighet va? Pyttsan.
Som lärare är man redan i allt-i-allo, det är ju sedan gammalt. Vi är ju vana vid att snickra klassrumsmöbler, agera skolsköterska, vara lokalvårdare, PR-nisse, läromedelstillverkare, kurator och spiksoppskokare. Nu kan vi snart lägga till något mer på våra CV:n – krishanterare i migrationsärenden.
”Hasta la vista, baby”
Som mentor ansvarar man alltså för att eleven får en fin sista dag i skolan innan hen utvisas från sitt land mot en osäker framtid. Jag vet inte vad ni andra säger, men detta ingick aldrig i min plan när jag ansökte till lärarutbildningen. Jag hade tänkt mig helt andra saker, såsom att bedriva god undervisning och sånt.
”Maria, jag svär att Jimmie kommer väcka mig med värsta jetplanet imorgon. Hasta la vista, baby liksom”.
Han säger det med ett sånt där leende som aldrig når fram till ögonen.
LÄS MER:
Wiman: ”Jag tänker inte ange papperslösa elever”
