Eleverna tränas i att våga försöka, och i insikten att alla gör fel ibland. ”Vad händer om jag svimmar och faller”, frågar Nea skämtsamt, och eleverna svarar: ”Nej, då får man träna mer!”
Positivt beteendestöd: Uppmuntran alltid bättre än kritik
Anna Lindbäck, beteendeanalytiker på Rösjöskolan, och Anna-Linnéa Olsson, lärare.
Studiero Allt fler skolor anställer beteendeanalytiker för att skapa trygghet ihop med specialpedagoger och lärare. På Rösjöskolan har detta gett många förändringar och skapat en bättre miljö för både elever och skolpersonal.
Ta ansvar, visa hänsyn, vara fokuserad. Ledorden finns skrivna på glasrutan vid skolans entré och välkomnar elever, personal och besökare. Skolan ligger i Sollentuna kommun norr om Stockholm, i området Edsberg som har ett högt socioekonomiskt index. I den klassiska skolbyggnaden, naturnära med både skog och sjö inpå knuten, ryms 380 elever från förskoleklass till årskurs sex. I samma lokaler finns även anpassad grundskola och förberedelseklass.
Att säga till ger sällan effekt. Det gäller att göra annorlunda.
För snart fyra år sedan beslöt den dåvarande rektorn att satsa på positivt beteendestöd och tog hjälp av Anna Lindbäck som anställdes som beteendeanalytiker.
– Positivt beteendestöd baseras på beteendeanalys, att förstå och påverka beteenden. Det ligger otroligt mycket vetenskap bakom och utifrån detta har vårt arbete vuxit fram. Vi har ett inkluderande förhållningssätt i hela skolan och alla elever ska få nå sin fulla potential, förklarar hon.
En som tydligt kan se ett före och efter är lågstadieläraren Anna-Linnéa ”Nea” Olsson. Hon har varit på skolan i åtta år.
– Vi har alltid arbetat tätt mellan de olika skolformerna och alltid strävat efter ett inkluderande förhållningssätt, säger hon. Men innan arbetet med positivt beteendestöd startade när Anna kom så tampades vi liksom de flesta andra skolor med bristande arbetsro och trivsel på skolan. Nu finns ett mer positivt klimat, studieron har påverkats positivt, fler elever är sysselsatta med det de ska och det har även inneburit en reducerad stressnivå bland oss kollegor.
Bland det första Anna Lindbäck tog sig an i förändringsarbetet var att tydliggöra förväntningarna, hur man skulle agera som vuxen och som elev. Att även ha med eleverna var viktigt och därför var de med redan från början genom att tycka till och rösta om skolans grundvärderingar, hur man ville vara mot varandra.
Skolan betade sedan av område efter område. Först ut blev korridorer och kapprum. De enades bland annat om att inte springa inomhus, alltid hälsa på varandra, inte slänga skräp, prata med 50-centimeters-rösten, det vill säga inte skrika åt varandra på håll.
– Alla visste sedan hur de förväntades uppträda, och när man vet det är det lätt att göra rätt. Vi vuxna uppmuntrar när det blir rätt och påminner när det behövds. Vi förstärker även genom positiv feedback till varje barn, som exempelvis ”Tack för att du går inomhus”. Det handlar om att vända på pannkakan, att uppmuntra det som är rätt i stället för att kritisera det som är fel, säger Anna-Linnéa ”Nea” Olsson och tillägger att detta med positiv feedback fungerar lika bra i klassrummet.
– Det har en enorm effekt. När jag säger till någon att ”vad fint du sitter på stolen” får det direkt ringar på vattnet. Alla vill göra rätt och känna sig viktiga och sedda.
För att se hur väl metoden fungerar görs regelbundna mätningar och skolan kan därmed visa på konkreta resultat, vilket uppmuntrar alla att fortsätta på den inslagna vägen.
– När man ser att det fungerar motiveras man att hålla i och hålla ut, säger Anna Lindbäck.
Bildstöd påminner om reglerna som tagits fram gemensamt.
I arbetet finns även den så kallade PBS-triangeln där basen utgörs av insatser som ges till alla elever och involverar all personal, till exempel relationsbyggande, tydliggörande strategier, rutiner och positiv förstärkning. Nästa nivå utgörs av insatser som riktas till några elever där insatserna i basen inte riktigt räcker till. Toppen av triangeln utgörs av individuella insatser riktade till enskilda elever som redan har stora utmaningar. För dem görs individuella kartläggningar som resulterar i en individuell plan.
Anna-Linnéa ”Nea” Olsson berättar att hon tagit till sig triangeln för att nå så många elever som möjligt.
– Barn vill vara duktiga och göra rätt, och om majoriteten följer planen blir det mer tid till dem som behöver extra insatser. Om vi exempelvis har någon i nivå två som har svårt att reglera sitt beteende och springer i stället för att gå i korridoren, då kan vi jobba med den eleven mer intensivt genom att öva på att gå tillsammans och då ge positiv feedback.
– Ja, att säga till flera gånger ger sällan effekt, det gäller att göra annorlunda, tillägger Anna Lindbäck.
I arbetet utgår skolan från vad varje enskilt barn behöver utifrån styrkor och utmaningar. De använder därför både bildstöd och video för att tydliggöra, liksom coachande samtal som mynnar ut i nya strategier och överenskommelser. Förändringar i miljön är också en viktig komponent i arbetet, att skapa miljöer som främjar lärandet – för den enskilde, en klass eller hela skolan.
– Det här är sådant som har sin bas i forskning, det är beprövade metoder, säger Anna Lindbäck. Vi kan inte förutsätta att alla elever kommer till skolan redo att lära, och det är viktigt att komma ihåg att det är vi vuxna som måste ändra på oss för att elevernas beteende ska förändras.
Anna-Linnéa ”Nea” Olsson fortsätter:
– För oss på lågstadiet har positivt beteendestöd blivit en ryggrad i vårt förhållningssätt. Det har lett till färre tillsägelser och att det blivit både lugnare och tryggare i skolan, så att vi kan fokusera på lärandet.
Vad säger ni om den kritik som finns mot positivt beteendestöd och liknande metoder?
– Oavsett storlek på människor vill alla bemötas med respekt, i synnerhet när man gjort något som inte är bra, säger Anna-Linnéa ”Nea” Olsson.
– Jag tror att de som kommer med kritiken har missförstått, säger Anna Lindbäck. Det här handlar inte enbart om att fokusera på det positiva, hos oss blir det också tydliga konsekvenser på beteenden som inte följer det vi har kommit överens om. Men vi vuxna ska stötta och hjälpa, inte straffa. De som testat detta och är kritiska kanske inte har gjort det tillräckligt ofta eller fortsatt tillräckligt länge. Man måste göra rätt för att se effekt.
LÄS ÄVEN
Niclas Fohlin: ”Vilka blir förlorarna i en alltmer auktoritär skola?”
