Jag vet inte riktigt säkert när det hände, när det plötsligt blev så stort fokus på barns språk, eller snarare på hur barn inte längre verkar ha det språk som de behöver. När jag började i förskolan i början på 2000-talet var det mycket prat om naturvetenskap och teknik.

Tydligen var det brist på naturvetare i Sverige, så självklart skulle förskolan ta sitt ansvar och lägga grunden för det livslånga lärandet om naturen och tekniken. Det gjorde vi ganska bra tycker jag.

Ovanligt med samtal en till en

Men tydligen på bekostnad av något annat, språket, som det har visat sig. Fast nu kanske inte förskolan kan ta hela ansvaret för det som händer, eller inte händer, med barnens språk nu för tiden. Men, jag håller helt med om att något absolut har hänt.

En sak som har hänt är att vi inte längre kan prata så mycket med barnen, en till en, sitta och ha samtal, prata om ditten och datten, bara jag och ett barn. Den mesta kommunikationen nu är att man talar till många barn på samma gång, för det är alltid många barn att tala till. När satt du senast med ett barn i lugn och ro och pratade, bara ni två?

Ändå vet vi att barns språk utvecklas bäst när man pratar med varandra, i lugn och ro. Sätter ord på saker och ting, och på det man gör. Men det är inte den förskolan vi har i dag.

Skillnad på att läsa tillsammans och lyssna

Vi vet också att det är stor skillnad på att lyssna på en bok som någon läser, här och nu, tillsammans med dig, och att lyssna på en inläst bok. Det är inte samma sak, man uppfattar sällan alla detaljer då, man kan inte stanna upp på svåra ord, fråga och förklara. Visst är det toppen att barn har tillgång till så många olika språk i dag, genom musik, på streamingtjänster och sociala medier, men vad gör det när ingen är där och förklarar vad orden betyder, och hur de uttalas?

Alla dessa barn som pratar dessa ”hitta-på-härma-språk”, de säger det de hör, men det blir sällan rätt utan något slags mellanting. Det är det vi erbjuder barnen, och det är den förskolan vi har i dag.

Vi pratar till gruppen, inte individen

Vi har en förskola med alldeles för många barn och alldeles för få vuxna. Vi har en förskola med fokus på gruppen, aldrig individen. Vi har en förskola där vi i dag pratar till gruppen, inte till individen. Vi har en förskola vars undervisning ska vila på vetenskaplig grund, dock börjar det bli mycket oklart vilken vetenskap det handlar om?

Jag vågar påstå att det nu endast handlar om pengar. Pengar, pengar och mer pengar. Eller snarare mindre pengar. Vi vet vad barn behöver, men vi struntar i det. För det kostar för mycket.

Varför ser man inte sambandet, barn som inte får vad de behöver när de är små, växer upp och blir ungdomar som kommer att göra vad som helst för att få det de vill ha. Var ligger logiken i det här? Hur länge ska det få pågå? Vad är det egentligen vi kan lära barn i förskolan, om de inte ens får lära sig sitt språk?

Låt oss göra rätt från början

Om de inte får förutsättningar att utveckla förmågan att kunna förstå andra och beskriva sina känslor och behov, vad blir det av dessa barn? Och vad ska grundskolan göra? När det väller in barn som inte kan prata svenska? Vem ska hjälpa barnen där? I grundskolan är det ju ännu fler barn per vuxen? Jag kommer aldrig att förstå vad det är som är så svårt, gör man rätt från början så blir det mindre att rätta till senare.

Ganska enkelt, till och med ett litet barn kan lista ut det. 

Eva Lindström är lärare i förskolan i Stockholm. 

Lyssna på Förskolan: