Om avgrunden i svensk skoldebatt: ”Ni stärker inte lärarna, ni sänker dem”
Debatt Skoldebatten vill få oss att tro att svensk skola står inför ett vägval mellan motsatta vetenskaper, men det är felaktigt, menar specialpedagogen Helena Wallberg – och OECD.
LÄS MER Fohlin: ”Nu måste grälet om skolan få ett slut”
Rapporten Unlocking High Quality Teaching (OECD 2025) är viktig läsning, inte minst i tider av polarisering. Alla som har egen erfarenhet av att undervisa har mycket att hämta här och de som inte har denna erfarenhet kan lära sig mycket av rapporten. Det är rolig läsning men man får vara beredd på att få sig en känga. Här delas ut kängor till lärare som inte tar till sig evidens och till skolutvecklare som försöker prångla metoder som inte har evidens. En särskilt bred känga riktas till forskare som försöker ställa metoder mot varandra, kanske i syfte att lyfta sitt eget värde som expert.
Det kan vara frestande att försöka hjälpa lärare och skolor genom att ställa metoder och aktiviteter mot varandra. Men att ägna sig åt att dikotomisera pedagogiska begrepp och arbetssätt är kontraproduktivt, enligt OECD. Att dikotomisera innebär att ställa två ting mot varandra, till exempel lärarcentrerad undervisning mot elevcentrerad undervisning. Forskare som ställer arbetssätt emot varandra bär ett stort ansvar för att lärare blir sänkta i stället för stärkta, säger OECD-rapporten. De ger en bild av att det finns rätt eller fel sätt och de framhåller att de, utanför den pedagogiska arenan, har rätt svar för att de är experter.
Forskare som ställer arbetssätt emot varandra bär ett stort ansvar för att lärare blir sänkta i stället för stärkta, säger OECD-rapporten.
Huvudbudskapet i rapporten är att undervisning är komplex och att den därför inte kan reduceras till enkla motsatspar som till exempel lärarledd vs elevaktiv, kunskap vs färdigheter eller struktur vs kreativitet. I stället betonas att högkvalitativ undervisning handlar om att kunna använda en bred repertoar av praktiker som är anpassade till syfte, innehåll och elevgrupp.
Man kan inte säga att lärarledd undervisning är bättre än elevaktiv undervisning eftersom båda behövs för olika syften och i olika faser av lektionerna. Kunskap står inte i motsats till förmågor eftersom båda utvecklar varandra. Struktur möjliggör kreativitet och undervisningen måste kunna hantera individ och grupp, inte den ena eller den andra.
Lärarkompetens handlar inte om att välja rätt metod utan att behärska många och kombinera dem skickligt, det vill säga utifrån behov, förutsättningar och målen med undervisningen. Det här är den verkliga kärnan tänker jag. Vi har i dag en lärarkår som inte är van att prata om sin undervisning. Det är min erfarenhet och den får jag belägg för varje gång jag för samtal med lärargrupper i syfte att fördjupa resonemangen kring samspelet mellan elevernas lärande och den undervisning som lärarna utformar. Det lärare är vana vid är att delta i möten där man pratar om elevers problem och här finns stor vana att referera till diagnoser, hemförhållanden och oförmågor av olika slag, ofta med en ansats att ställa oförenliga situationer mot varandra, till exempel hur det ska gå att anpassa när eleven inte är där eller hur det ska gå att undervisa om eleven inte äter frukost. Den pedagogiska bedömningen lyser med sin frånvaro i stort sett överallt. Och det är just pedagogisk bedömning som OECD anser är motvikten mot dikotomierna.
Tre sätt att komma bort från dikotomiskt tänkande:
- Fokusera på konkreta undervisningspraktiker och hur de fungerar för elevernas lärande. Detta bryter upp låsta positioner och flyttar fokus till vad lärare faktiskt gör.
- Alla behöver omfamna undervisning som en dynamisk helhet. Erkänn undervisning som både vetenskap, konst och hantverk, en praktik som kräver ständiga avvägningar både före, under och efter lektionen. Det är en praktik som formas av och i kontexten. Det är inte en metod som är ”bäst” utan det som fungerar bäst är det som leder och stimulerar elevernas lärande på bästa sätt.
- Prata om kvalitet på ett annat sätt än med fokus på metoder. Kvaliteten ligger inte i metoden i sig utan i när den används, hur, för vem och med vilket innehåll. Samma strategi kan vara framgångsrik i en situation och inte effektiv i en annan.
Rapporten från OECD om högkvalitativ undervisning stärker insikten om att sådan undervisning utvecklas i en kontext där verksamheten fokuserar på resonemang kring undervisningen – före, under och efter lektionerna. Den ibland upplevda och ofta uttalade motsättningen mellan teori och praktik är förenklad. Evidens måste tolkas, prövas och anpassas till en praktik i den aktuella kontexten. Professionell erfarenhet och forskning samverkar i en social process snarare än genom att forskare talar om för professionen vad de ska och inte ska göra.
OECD:s forskare vill lära oss att vi behöver göra ett skifte från ideologiska motsättningar till praktisk komplexitet. Högkvalitativ undervisning uppstår inte genom att vi väljer en ideologisk väg utan genom att vi låter olika perspektiv stötas och blötas och landa i en pedagogisk bedömning i praktiken. I detta skifte blir lärares ansvar kopplat till att göra kvalificerade didaktiska val. Läraren står inte ensam i detta utan får stöd för sina val genom kollegors input, ibland också utifrån andra professionella perspektiv.
I stället för antingen-eller och i stället för att ansvaret är antingen elevens eller lärarens menar OECD att vi behöver fokusera på undervisningen. I stället för att tala om förlegade inkluderingsdefinitioner som antingen i klassrummet eller utanför, kan vi tala om hur undervisningen kan organiseras flexibelt. I stället för att tala om huruvida elever klarar att vara i klassrummet eller inte kan vi tala om vad som skulle gynna alla elevers lärande genom flexibla lösningar i organisationen. I stället för att tala om huruvida vi behöver specialpedagoger eller inte kan vi börja tala om vad vi behöver för att kvalitetssäkra undervisning för alla. I stället för att tala om vad lärare ska göra och inte göra kan vi tala om undervisningens olika dimensioner och vad som behövs för just de eleverna som finns där just då.
Vi måste sluta dikotomisera.
Helena Wallberg
Gymnasielärare, fil mag i specialpedagogik, författare, utbildare/handledare
LÄS ÄVEN
