”Oroande trenden: Symbolpolitik för skolan”

Svensk skolpolitik rör sig i en allt mer oroväckande riktning. Regeringens reformer och förslag inom utbildningsområdet präglas i ökande grad av en ”jorden är platt”-logik: Forskning ignoreras, medan beslut fattas utifrån politiska övertygelser snarare än vetenskaplig evidens.

Införandet av betyg i tidigare årskurser är ett tydligt exempel. Reformen motiverades med att behov av stöd skulle upptäckas tidigare och att resurser därmed snabbare kunde sättas in. Trots att samlad forskning varnade för negativa konsekvenser valde politiken att bortse från detta. Utfallet blev precis det forskningen förutsåg – ökad psykisk ohälsa bland elever och en kraftigt växande hemkämparproblematik.

Nationellt test

I stället för att dra lärdom av dessa erfarenheter presenteras nu ytterligare en reform: Ett nationellt test i årskurs 3 som i praktiken riskerar att avgöra barns framtid. Resultatet kan bli att elever tidigt sorteras – antingen till ordinarie undervisning eller till särskilda undervisningsgrupper med så kallade extra stödinsatser. Om politiken inte förmådde hålla sina löften kring betyg i årskurs 4, varför ska vi då ha förtroende för att dessa nya löften infrias?

Att skilja hälsa från skola är djupt problematiskt. Skolan fungerar i dag allt oftare som ett system som premierar elever som redan har goda förutsättningar. De som däremot behöver tid, trygghet och anpassningar lämnas åt sitt öde. Det är som att säga: har du en fungerande motor är vägen fri – saknar du bränsle får du klara dig själv. Men när skolan abdikerar från sitt ansvar, vem tar då vid?

Egen erfarenhet

Jag skriver detta inte bara som yrkesverksam lärare, utan också utifrån egen erfarenhet. Under hela min grundskoletid kämpade jag med både läsning och matematik. Jag saknade motivation och bar på en psykisk ohälsa som fördjupades i en skolmiljö där jag inte kände mig sedd eller lyssnad på. I årskurs 7 fick jag höra att mina kunskaper var så bristfälliga att jag knappt klarade enkel addition. Problemet var inte bristande intelligens – det var en skola som inte förmådde möta mina behov.

Förändringen kom först när mina föräldrar valde att byta skola. I en ny miljö, med tillgänglig pedagogik och lyhörda lärare, fick jag känna tillhörighet och möjlighet att lyckas. Det är tack vare detta jag i dag arbetar som grundskollärare och snart legitimerad specialpedagog. Mitt uppdrag är att göra det som skolan allt oftare misslyckas med: att fylla på elever med det bränsle de behöver för att stimuleras och utvecklas.

Kompensatorisk kraft

Skolan ska inte vara ett sorteringssystem. Den ska vara en kompensatorisk kraft. Ändå genomförs i dag reformer som riskerar att förstärka ojämlikhet och exkludering – ofta utan förankring i forskning eller professionell erfarenhet. I vilka andra samhällsbärande yrken accepteras det att personer utan yrkeskunskap fattar beslut som så direkt påverkar kärnuppdraget?

Den tidigare inkluderingens- forskningsbaserade insatsen har av vissa avfärdats som ”inkluderingshysteri”. Jag menar att det vi ser nu är något betydligt farligare, en skolpolitik där vetenskap och beprövad erfarenhet ersätts av symbolpolitik.

Det är inte inkludering som är problemet – det är reformer byggda på en ”jorden är platt”-logik.

Sabina Standfuss, grundskollärare, Örebro 

LÄS ÄVEN:

De slår hål på myterna – med vetenskap för lärare

Inkluderingshaveriet: ”Det är dags att tänka om”

Skolministern: ”Vi har ett inkluderingshaveri”