Nya studentordföranden: ”Facket måste våga ta strid”

För många lärarstudenter är facket något diffust och otydligt.

Det vi möter är rabatter, erbjudanden och gratisprylar.

Många vet inte ens vad de är medlemmar i, och inte sällan tror man att man tillhör Vi Lärare eftersom gratistidningen är mer närvarande än facket självt. Det är talande. De forna glansdagarna då det var självklart att vara del av en stark facklig rörelse är avlägsna.

”Skalet återstår”

Fackföreningarna byggde det här landet, men i dag återstår mest skalet av den styrka vi gärna tillskriver rörelsen.

Sveriges Lärare är inget undantag. Den här bilden delas av både lärarstudenter och lärare som allt för ofta ser facket som ett rabattkort snarare än en kraft att räkna med.

Vill vi se verklig förändring kan detta inte fortsätta. Förbundet måste organisera, mobilisera och medvetandegöra, inte reducera sig självt till en förmånsklubb.

”Trettio år av försämring”

Samtidigt har förskola och skola genomgått trettio år av försämringar.

Marknadsstyrning, avprofessionalisering och urholkade resurser har slagit undan benen för lärarna. Var fanns den fackliga styrkan då? Var fanns motståndet? Var fanns facket som sa nej?

När arbetsbelastningen skenar och kollegor går in i väggen krävs ett fack som vågar ta strid.

”Ohållbar arbetsmiljö”

Konsekvensen är tydlig: lärarnas arbetsmiljö är ohållbar. Sveriges Lärares rapport ”Brinna, brann, utbränd” (2024) visar att lärare bränner ut sig i dubbelt så hög takt som andra yrkesgrupper och att skolväsendet riskerar att förlora tusentals lärare som inte orkar stanna kvar.

Särskilt utsatta är de nyexaminerade. Studien visar att utbrändheten är ännu högre i denna grupp, de som kliver ut efter flera års studier fulla av engagemang och vilja att göra skillnad men möts av en arbetsmiljö som sliter ner dem redan innan de hunnit börja. Drömmen grusas. Ett yrkesliv känns omöjligt. Och man lämnar.

Det är in i denna nedmonterade verklighet vi lärarstudenter är på väg.

”Mer jävlar anamma”

Vi har valt våra utbildningar för att vi vill ta oss an samhällets viktigaste uppdrag, men vi kliver snart in i ett yrke som blöder av sina villkor. Det ser vi redan under VFU:n, där våra framtida kollegor kämpar i en vardag där de aldrig räcker till.

Mitt i allt detta står tyvärr vårt fackförbund kvar. För försiktigt. För bekvämt. För tyst.

Om Sveriges Lärare vill vara den kraft man påstår sig vara, den kraft man faktiskt skulle kunna vara med 300 000 medlemmar, då krävs mer jävlar anamma än i dag.

Fackföreningsrörelsens styrka har aldrig legat i att be om lov, utan i att visa att man menar allvar.

Lärare har inte strejkat en enda gång under hela 2000-talet. Det är hög tid att fråga sig vad denna passivitet har kostat oss. Om vi aldrig använder våra verktyg förlorar kraven om hållbara villkor sin betydelse och då börjar också fackets existensberättigande att vittra.

Särskilt utsatta är de nyexaminerade

Men det behöver inte bli så. Jag tror på en fackföreningsrörelse som är mer än ett rabattkort.

Jag tror på ett lärarfack som inte bara ber om förändring, utan vågar säga nej när villkoren försämras och är berett att ta striden när det behövs.

Framtidens profession kräver ett modigare förbund än det vi ser i dag. Om man vill ha medlemmar i morgon behöver man lyssna på studenterna och slå näven i bordet i dag.

Emma Arvidsson, ordförande Sveriges Lärarstudenter

LÄS MER:

De tar över styret för lärarstudenterna