”Likvärdighet kräver närvaro – inte frånvaro”

Den senaste debatten i Vi Lärare har skapat både engagemang och eftertanke. Simona Mohamsson och Lotta Edholm har exempelvis argumenterat för att specialpedagoger åter ska arbeta direkt med elever, medan Oscar Björk har bland annat pekat på att lösningarna också måste adressera skolans strukturella utmaningar. I en replik svarar nu senast Linnea Lindquist den senares inlägg. Jag delar mycket av alla resonemang men är rädd att frågorna riskerar att förenklas och i stället bli föremål för polarisering. 

För mig är det dock några Linnea Lindquists formuleringar som får mig att studsa till:

• ”Lärandet är inte en social process…”
• ”De som behöver specialpedagogisk kompetens ska få det utanför klassrummet.”

Just de påståendena får mig att stanna upp och själv lägga mig i debatten.

”Lärandet är inte en social process”

Internationella och nationella studier visar att lärande i hög grad är en social process. Relationer, tillit och interaktion är inte något som “kommer sedan”. De är ofta förutsättningar för att elever ska kunna ta till sig ny kunskap. Lite som Rita Pierson säger i sitt berömda TedTalk: “You know, kids don't learn from people they don't like."

Lärarledd undervisning fungerar bäst när den kombineras med ett klassrumsklimat där elever vågar ställa frågor, dela tankar och pröva idéer. Att se lärande enbart som överföring från lärare till elev riskerar att göra relationens betydelse osynlig.

”De som behöver specialpedagogisk kompetens ska få det utanför klassrummet”

När jag läser det blir jag beklämd. Olika internationella och nationella studier indikerar att elever som ofta tas ur ordinarie undervisning riskerar att få sämre tillgång till gemenskap, dialog och det fulla innehållet i undervisningen. Så även pekar rapporter och undersökningar dessutom på att placering utanför ordinarie undervisning kan öka risken för framtida utanförskap. Statistiken visar exempelvis att en betydande andel av de som gått i anpassad skolform står utan arbete eller vidare studier efter avslutad skolgång.

Samtidigt ser vi en ökande andel elever som skrivs in i anpassade skolformer. Ett symptom på att skolan inte alltid lyckas möta olikheter inom den ordinarie undervisningen. Vi ser också hur problematisk skolfrånvaro ökar, ofta med start tidigt i skolåren, ett annat tecken på att vi behöver hitta lösningar inom klassrummets ram snarare än utanför det.

Att vara en del av klassens sociala och kunskapsmässiga gemenskap stärker både lärande och motivation. Specialpedagogisk kompetens behövs i klassrummet för att stötta läraren i undervisningen, stötta elever i stunden och bidra till likvärdiga och inkluderande lärmiljöer. Så även organisatoriskt för att fånga in ett systemperspektiv och kombinera med med elevens. Om stödet permanent flyttas utanför klassrummet riskerar vi att skapa just det utanförskap som skolan säger sig vilja motverka.

Vägen framåt

Vi behöver inte välja mellan tydlig lärarledd undervisning och socialt, likvärdigt lärande. Tvärtom: styrkan finns i kombinationen. Lärarens ledarskap, höga förväntningar och goda relationer kan förenas med specialpedagogisk kompetens och närvaro i (och utanför) klassrummet. Det är där vi kan bygga både kunskap och tillhörighet på samma gång. För att nå dit behöver vi lämna skyttegravarna och våga hålla fast vid komplexiteten. För det är i nyanserna, inte i polariseringen, som vi hittar lösningar.

Johanna Lüddeckens, doktorand i skolledarskap och lärare på Linnéuniversitetet

LÄS MER:

”Specialpedagoger ska arbeta direkt med elever”

”Liberalernas bild av läsinlärning är nostalgisk”

”Skolans problem vilar på två trasiga ben”