”Problemet med hemmasittare är inte bristen på data”
Karin Hassle vill se verkliga åtgärder för att få barn tillbaka till skolan.
Debatt
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) vill införa ett nytt nationellt digitalt verktyg för att tidigt upptäcka elever med problematisk skolfrånvaro.
Men Karin Hassle är kritisk: ”Problemet har inte varit brist på data, utan brist på förutsättningar att agera tidigt och med rätt insatser”, skriver hon.
En elev som slutar komma till skolan syns inte tack vare ett nytt digitalt system. Hon märks när hon inte längre sitter i klassrummet, när stolen står tom och någon saknas i sammanhanget.
Utbildningsministern vill införa ett nationellt närvarosystem för att upptäcka frånvaro tidigare – särskilt hos elever med långvarig skolfrånvaro, de så kallade hemmasittarna. Ambitionen är rimlig, men risken är stor att det blir ännu en teknisk lösning på ett djupt mänskligt och pedagogiskt problem.
Frånvaron ”svår att bemöta”
Som lärare och specialpedagog har jag mött många elever som inte längre klarar av att gå till skolan. Deras frånvaro har sällan varit osynlig – men ofta svår att bemöta. Den har varit känd av både lärare, elevhälsa och vårdnadshavare under lång tid. Problemet har inte varit brist på data, utan brist på förutsättningar att agera tidigt och med rätt insatser.
Bättre mätningar skapar inte i sig bättre skolnärvaro. För många barn handlar frånvaron om stress, ångest, neuropsykiatriska svårigheter eller tidigare misslyckanden i en skola som inte varit tillräckligt tillgänglig. När kraven systematiskt överstiger barnets förutsättningar hjälper det föga att frånvaron registreras snabbare.
Faktorerna som gör skillnad
Det som verkligen gör skillnad vet vi redan: mindre undervisningsgrupper, tid för relationsskapande, kontinuitet bland vuxna, fungerande elevhälsa och specialpedagogisk kompetens nära undervisningen. Anpassningar måste in innan eleven går sönder – inte efter att frånvaron cementerats.
Ett nytt system riskerar dessutom att förstärka en kontrolllogik, där fokus hamnar på uppföljning snarare än stöd. För familjer som redan kämpar med oro, skuld och press kan ännu ett rapporteringssystem snarare fördjupa känslan av granskning än ge hjälp i vardagen.
”Ska ha koll”
Självklart behöver skolor ha koll på närvaron. Men att framställa ett nytt registersystem som lösningen på hemmasittarproblematiken är att förenkla ett komplext problem. Skolfrånvaro är sällan ett tekniskt misslyckande – det är ett rop på hjälp från barn som inte längre orkar delta i en skola som inte mäktar möta dem.
Närvaron växer inte ur kontroll, utan ur tillit
Om politiken på allvar vill minska frånvaron bör den börja där närvaron faktiskt skapas – i mötet mellan lärare och elev. Problemet är inte att staten saknar information, utan att skolan saknar tid, resurser och handlingsutrymme. Först när undervisningen blir tillgänglig och relationerna hållbara kan närvaron öka – inte som en siffra i ett system, utan som ett tecken på att skolan åter blivit en plats där barn både kan och vill vara.
Närvaron växer inte ur kontroll, utan ur tillit.
Karin Hassle, lärare och specialpedagog
LÄS ÄVEN:
Utredning: Mer disciplin ska minska skolstöket
