Under julledigheten lyssnade jag på Sveriges Radios programserie ”Diagnosinflationen” där journalisten Lasse Edfast undersöker varför antalet autism- och adhd-diagnoser mångdubblats under 2000-talet och vilka konsekvenser det riskerar att få. Andra delen i serien handlar om skolan. Här intervjuas:

• En förälder till ett hemmasittande barn.
• En förälder till ett barn med adhd.
• En elev med adhd.
• En specialpedagog som skrivit böcker och arbetar som konsult.
• Utbildningsminister Simona Mohamsson.
• Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM).
• Riksförbundet Attention.

Trots att programmet handlade om skolan, tyckte journalisten alltså inte att det var intressant att intervjua de som faktiskt möter dessa barn i klassrummet varje dag (tillsammans med ca 30 andra barn) – det vill säga lärarna. Fascinerande ändå.

Det skaver extra mycket

Det är nu inget ovanligt scenario. Vi lärare är vana vid att helt andra yrkesgrupper (ofta långt ifrån klassrumsgolvet) får uttrycka sina åsikter gällande vår undervisning och att man sällan frågar efter våra erfarenheter. Jag skulle säga att det är mer regel än undantag.

Men i det här fallet skaver det extra mycket. En minuts samtal med en undervisande lärare hade fått journalisterna att inse att vinkeln inte håller.

Värst är scenen där reportern intervjuar en mamma till ett barn med npf. Mamman säger: ”Det är jävla jobbigt när skolan ringer och ba: (med bjäbbig röst) Aaa hej, din son håller på att välta stolar här, kan du hämta honom? Och man ba tänker: Visst och du kanske kan dra åt helvete…?”

Detta följs upp med att specialpedagogen som intervjuas i programmet brister ut i ett gapskratt medan hon applåderar hysteriskt: ”Hahaha, vad härligt å höra, en sån krigarförälder behöver man ju verkligen. Det är helt fantastiskt! GRATTIS till det barnet.”

Motarbetade av specialpedagoger

Själv tänker jag på läraren som står där ensam, utan stöd, med 30 barn som hon ansvarar för samtidigt som ett av barnen går bärsärkagång i klassrummet. Ett barn vars förälder ber henne dra åt helvete när hon ringer – samtidigt som en tongivande specialpedagog i Sverige gapskrattar och applåderar förälderns respektlösa beteende.

Kanske är det inte så konstigt att många lärare idag känner sig motarbetade av specialpedagoger, snarare än hjälpta och stöttade av dem?

Här måste jag andas i påse.

Danijel Lukic på Specialpedagogiska skolmyndigheten är näste man journalisten intervjuar. Han säger att det handlar om ”kunskapsluckor”, om att lärare måste göra ”lärmiljön mer tillgänglig”, om att man måste ”titta och stötta”. Han understryker hur viktig ”relationer är för att elever ska lära sig något” och säger att uppdraget till 80 procent är arbete med mänsklig utveckling och till 20 procent ämneskunskaper.

”Man får ju inte lura sig själv att tro att bara för att jag kan ganska mycket om Gustav Vasa så kommer mina lektioner att bli intressanta, utan det handlar ju om en mellanmänsklig interaktion och ett förhållningssätt till elever för att få till ett lärande.”

Här måste jag andas i påse. Har denne man ens jobbat som lärare? Det kanske han har men det enda jag kan få fram är att han har jobbat som elevassistent under sin lärarutbildning, som specialpedagog och sedan som biträdande rektor. Och nu är han rådgivare på SPSM.

INTERVJUA EN UNDERVISANDE LÄRARE!

Det finns mycket att säga om Specialpedagogiska skolmyndighetens råd. Inte minst med tanke på Riksrevisionens kritik där de lyfter det faktum att skolmyndigheterna gravt brister i vetenskaplig evidens. Det är dock ingenting journalisten i programmet funderar över.

Danijel Lukic på SPSM får berätta vidare om ett ”fantastisk fint exempel” från en skola där en specialpedagog sa till honom att: ”Jag försöker få lärarna på min skola att förstå att, jamen, vi behöver se de här eleverna som pingviner som vi har placerat i en öken”. Lukic kommenterar med gråtmild stämma: ”Jag tyckte att det var så fint och talande och det är ju lite så.”

Analysen är infantil

Ursäkta min uppriktighet: Analysen (eller vad man ska kalla det?) från skolmyndigheten är infantil.

För det första: Vi lärare har fem års utbildning. Vi undervisar klasser med 30 elever samtidigt, i ämnen vi är utbildade i. Vi kan inte skapa Antarktis-miljöer för vissa elever och öknar för övriga, i ett och samma klassrum. Om specialpedagogiska skolmyndigheten menar att detta är ett krav, får de själva visa hur det ska genomföras rent praktiskt – inte tala i värdegrundsmarinerade metaforer.

För det andra: Sluta prata om elever som pingviner som om detta vore intellektuellt gångbart. Det är inte värdigt en skolmyndighet. Nivån på denna myndighet är skrämmande låg.

Det är smärtsamt

Del två i programmet ”Diagnosinflationen” är en smärtsam lyssningsupplevelse. Det handlar om skolan och undervisningen men lärarna lyser med sin frånvaro. Reportrarna har köpt hela det ”relationella” (pengabesparande) specialpedagogiska perspektivet där konsulter – långt bort från klassrumsgolvet – kräver att en ensam lärare ska undervisa 30 elever och samtidigt hantera enskilda – med hjälp av ”relationskompetens” och ”kunskaper om inkludering, tillgängliga lärmiljöer (kylskåp i öknar?) och npf”.

Lärarfientligheten och okunskapen blir inte större än så.

LÄS MER:

Filippa Mannerheim: Vi har uppmanats att jobba fel i många år

Filippa Mannerheim: Ska vi sätta korrekta betyg på gråzonsbarnen?