Forskaren: ”Skippa anpassningar för varje elev”

LÄS ÄVEN: Läraren om extra anpassningar: ”Ett svek”

För några år sedan drev Anders Jönsson och några andra forskare ett projekt som de kallade ”elever på gränsen”, alltså elever som riskerade att bli underkända. Tanken var att studera hur lärarna avgjorde att eleverna befann sig i farozonen. 

– Det visade sig emellertid att de lärare som vi träffade visserligen kunde berätta vilka elever det handlade om, men att de inte kunde artikulera hur de visste detta. När vi bad lärarna att visa underlag som tydde på att eleverna var ”på gränsen” så blev det tyst. Lärarna ”visste”, men kunde inte förklara varför, säger Anders Jönsson.

Olika strategier bland lärare

Forskarteamet bytte därför spår och började i stället studera vad lärarna gjorde åt situationen när de upptäckte att en elev riskerade att bli underkänd. Det visade sig att lärarna hade olika strategier för att lösa de extra anpassningarna, vissa mer konstruktiva, andra mer destruktiva.

– Vissa kunde visa matriser med upp till tjugo olika kryss, ”den här eleven ska sitta nära fönstret, och den här ska ha den typen av lappar på bordet”. Hur ska man som lärare under en fyrtio till sextio minuter lång lektion kunna hålla reda på tjugo olika kryss? De lärarna var ofta stressade och negativa till anpassningar.

– Andra lärare hade nivågrupperat klassen och förberedde tre olika spår inför varje lektion. De hade alltså tredubblat sin egen arbetsbörda. Båda strategierna var förstås långsiktigt ohållbara.

Arbetade med olika lösningar

En tredje grupp löste anpassningarna med att låta lågpresterande elever få enklare uppgifter. Det skedde på bekostnad av elevernas motivation och kunskapsutveckling, men också på bekostnad av lärarnas arbetsglädje, eftersom dessa lärare hade ett stort problem med oengagerade elever.

Den fjärde, och mest inpirerande, kategorin tycktes möta eleverna på ett intuitivt sätt, och uppgav att de sällan hade problem med anpassningar, det var bara något som skedde. Grundtanken var att alla elever skulle göra samma slags uppgifter, men att alla kanske inte kommer lika långt.

Forskarna djupintervjuade sammanlagt ett femtiotal skolledare, specialpedagogisk personal och lärare på ett antal skolor.

Forskarna kunde se att olika skolor skilde sig åt. Vissa hade långa listor på anpassningar, andra inte. Men vissa skillnader tycktes hänga ihop med läraren, där forskarteamet kunde träffa två ytterligheter på en och samma skola.

Historiskt har man, inom forskningen, knutit ihop god undervisning med personliga egenskaper hos läraren. Men de senaste decennierna har man sett att lärarna kan vara duktiga på att undervisa oberoende av sin personlighet.

– Inom forskningen har man därför fokuserat mer och mer på undervisningsstrategier. Hur läraren agerar snarare vem hen är. Man har försökt identifiera vad de ”duktiga” lärarna gör. Hur agerar de i klassrummet? Där har vi numera en rätt samstämmig bild. Lyhördheten tycks vara viktig, att lyssna in elevernas behov. Det vi kallar relationell kompetens.

Inte peka ut lärare

– Det är inte säkert att läraren kan möta elevens specifika behov, men bara det att hen lyssnar och försöker skapa en relation gör att eleven har lättare att hänga med. Tydliga förväntningar tycks också vara viktigt, så att eleven inte sitter och undrar vad lärarna egentligen vill att de ska göra.

Det handlar inte om att peka ut bra eller dåliga lärare, menar Anders Jönsson. Men om forskarna kan identifiera vad i klassrummet som gör skillnad, då har skolan större förutsättningar att lyckas med extra anpassningar.

– De goda exemplen skulle kunna vara till hjälp för både elever och lärare.

LÄS ÄVEN:

Att undervisa ihop – en nyckel för anpassningar

Tre råd till lärare: Så arbetar du med anpassningar

Recept för inkludering: Lärare som samarbetar

Lärarna svarar: Så hanterar vi extra anpassningar