Vet ni vad jag tycker är så konstigt, knäppt och faktiskt ganska provocerande? Jo, att när människor är modiga och lyfter saker som de tycker är svåra, läskiga och utmanande så möts de inte av empati och uppmuntran utan i stället av någon sorts klapp på huvudet.

Just nu tänker jag på hur jag, och många andra med mig, är oroliga över hur barns språkutveckling påverkas av arbetsmiljön i förskolan. Och hur, när vi berättar att det inte känns bra, att vi inte hinner med alla barn, inte hinner med vårt uppdrag, att vi är trötta och ledsna – då finns de där, de som direkt bara måste berätta hur de minsann hinner med alla barn, hur de minsann kan prata med alla barn varje dag, i lugn och ro. Hur de kan minsann gå ut i hallen i mindre grupper och det är så härligt och ljuvligt hela tiden. Det handlar bara om att se möjligheter och tänka positivt. Använd lite tecken, lite bildstöd, sjung en sång.

Har de gått på härskartekniken?

Jag kommer aldrig förstå syftet med dessa kommentarer. Är det för att man vill tala om hur duktig man är? Bara att vara lite lösningsfokuserad så går allting bra? Eller är det för att man inte vill kritisera sin huvudman, eller dem som faktiskt bestämmer? Eller har man inte förstått att det faktiskt är så, att vi lärare har noll makt över våra egna förutsättningar? Har man helt och håller gått på härskartekniken som våra chefer slänger sig med, att det handlar om oss lärare?

Det är så tröttsamt med alla dessa duktiga lärare som tror att kritik mot förskolans styrning på något vis är en personlig attack. Att kritisera hur förskolan styrs och fungerar är inte personligt. För du kan tänka hur många positiva tankar som helst, vrida dig själv ut och in hela dagarna för att kunna berätta hur härligt och enkelt det är att få ihop det med din barngrupp med 23 barn och tre vuxna, ingen tror dig.

Vi ”klagar” för barnens skull

Jag brukar mest kritisera dem som bestämmer, inte andra lärare, men nu är jag så trött. För nu måste ni skärpa er och sluta blanda ihop äpplen och päron. Att få kommentarer om att vi borde byta jobb, att lärare som bara klagar kan göra något annat. Lägg av bara. Lärare som väljer att ta arbetsgivarens sida har gått i fällan att ställa oss mot varandra, lärare mot lärare. Att klappa sig själv på axeln, slänga sig med uttryck som bristande kompetens och sådant strunt. Lägg av.

Jag påstår att det är precis tvärtom. Att tro så mycket på sin egen förmåga, att tro att allt hänger på just dig, det är inte ett tecken på kompetens, tvärtom. Klokast är den som vet vad hon inte vet, och bara för att man ser lösningar, betyder inte att man är kompetent. Vi som ”klagar”, vi gör det för barnen. Inte för vår egen skull. Vi kan se bortom våra egna behov.

Vuxna med drömglasögon

Vi ser hur barnen far illa, och vi har förmågan att förstå hur dålig förskolans miljö är för både barn och personal. Och, vi tänker inte ta ansvar för det vi inte kan göra något åt. Barn mår inte heller bra av ständiga personalbyten, stora barngrupper, inte få hjälp och uppmärksamhet när de behöver, eller att vara omringade av vuxna med drömglasögon på sig som inte tar dem på allvar. Att vara en kompetent lärare är att stå bakom sina kollegor, och barnen, inte att berätta hur himla duktig man är.

Eva Lindström är lärare i förskolan i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Lindström: Språkbristen i förskolan är stort misslyckande

Lindström: Var får leken plats i våra fina ”lärmiljöer”?

Lyssna på Förskolan: