Sätter ni stopp för barnens krigslekar? Gör inte det!

Ebba Theorell kände sig först handfallen när hennes söner tidigt började använda pinnar som låtsasvapen och agerade superhjältar i strid. Sedan väcktes nyfikenheten.

– Jag började filma dem, och konstaterade att de inte alltid gör det vi tror att de gör. Jag fortsatte med att fråga på förskolor och skolor hur de hanterade krigslekar, och insåg att lekarna ofta möts av så mycket negativitet. En förskola berättade att polis och socialtjänst på orten sagt att barns krigslekar bör totalförbjudas redan i förskolan. 

I takt med att Ebba Theorell iakttog och studerade sina egna och andras barn utkristalliserades flera saker som förvånade henne. Dels barnens otroliga försiktighet i krigslekarna, att de som deltog inte på något sätt var ute efter att göra varandra illa, och att det inte heller handlade om något maktspel. I stället såg de ut att öva sig på att inte fysiskt slå till varandra, samtidigt som de utforskade väldigt dynamiska rörelser. 

– De var dessutom väldigt skickliga. De gjorde snabba piruetter och kickhopp utan att trilla eller snudda vid varandra. Det var avancerade rörelser som påminde om dans.

Estetiska dimensioner

Tidigare forskning om krigslekar har studerat om aggressiviteten förstärks och normaliseras via lekarna eller om det våldsamma snarare bearbetas och avdramatiseras. Ebba Theorell har i stället fokuserat på de estetiska dimensioner som uttrycks i de yngre barnens actionlekar, genom att analysera dem med en dansteoretisk ram.  

– Krigsleken är ett komplext fenomen som rör många forskningsfält. Utöver forskning om lek rör den exempelvis maskulinitet, estetik, dans och filosofi. Min avhandling handlar om små barns fysiska krigslekar. Hur vi kan förhålla oss till dem, men också om hur barnen kan komma att påverkas om vi konstant dömer ut eller förbjuder dem. I stället kan vi börja se vad barnen gör med de våldsamma tecken som vi alla omges av. Vilka nya dimensioner de konstruerar. Det är vanligt att krigslek redan hos små barn kodas med en blick färgad av tidigare generationers manliga skuld. Den tolkningen finns redan i vår perception. Men om vi inte tar fasta eller ens får syn på det nya som barnen försöker skapa riskerar vi att alltid knuffa tillbaka pojkar i gamla spår. Vi kan inte så ensidigt förkasta, ignorera och misstänkliggöra pojkar och se på dem med en tyngd blick. Låt nya generationers pojkar driva på förändringen!

Ingen toxisk maskulinitet i barn

Rysslands rasande krig mot Ukraina, hur påverkar det vår syn på barns krigslekar? Ebba Theorell ser en del aspekter som relaterar till hennes studie och andra som inte gör det.

– Min studie är avgränsad till att handla om krigslekar som influerats av fiktiva hjälteberättelser som ”Star Wars” eller ”Spiderman”, inte av riktiga krig. Eftersom forskningen visar att det mest är pojkar som leker krig har jag fokuserat på pojkar. Min studie väcker många frågor om vad vi vuxna kan göra tillsammans med barn för att komma ur ett konstant återskapande av en destruktiv maskulinitet, och hur pojkarna själva kan bli en del av den förändringen. Putins krig mot Ukraina visar den toxiska maskuliniteten i dess renaste form. Vi kan fråga oss varför de här destruktiva maktstereotyperna återskapas om och om igen, men vi kan inte läsa in hela manlighetens skuld i 5–6-åringar som leker krig. Däremot kan vi försöka lära oss att se hur nya generationer försöker förändra tecken, innebörder och stereotyper.

Skilj på lek och allvar

I avhandlingen skriver Ebba Theorell att det är viktigt att föräldrar och pedagoger ser skillnad på låtsasaggressivitet och riktig aggressivitet, och pekar under intervjun på exempel även i djurlivet, hur djur leker med sina ungar, biter på låtsas eller brottas, och hur större djur brukar falla omkull för att inte skrämma ett mindre djur.

Hon poängterar vikten av att vi som vuxna tar fasta på vad barnen uttrycker i sin lek i stället för att alienera dem som utövar den. Om man konstant dömer ut vissa lekar som många barn dras till är risken stor att de exkluderas från våra gemenskaper – en alieneringsprocess som påbörjas redan i förskolan.

– Om pojkar konstant möts av en vuxenattityd som signalerar till dem att ”det jag gör är fel, det är inte intressant”, vad går då förlorat? Det finns också en märklig motsägelse här, vi skapar en vuxenvärld fylld av krig och kämpande superhjältar men när barnen försöker elaborera det i sina lekar så möts de av förakt och ointresse.

Skulle det göra skillnad med fler män i förskolan? 

– Jag tänker att vi alla gör allt med välvilja och att vi gör så gott vi kan för att det ska bli till det bästa för alla barn. Förskollärare och lärare har en enorm öppenhet och vilja att ompröva, reflektera och utvecklas. Men ja, jag tror att en bättre balans mellan antalet kvinnor och män i förskolan skulle förändra verksamheten på många plan.

Ebba Theorell har i sin forskning alltså använt en dans-estetisk diskurs, men hon vill inte förenkla det till att översätta krigslek med att ”barnen dansar”. Rörelsen handlar också om något djupare – barns ”kroppsligt tänkande” lyhördhet. En uppmärksamhet som riktas mot olika krafter och hur de tar form i världen. En utforskande sinnlighet hon kallar ”kinestetisk musikalitet” och som även bygger över till flickors utforskande och lärande om världen.

I avhandlingen konstaterar Ebba Theorell att ”i en krävande lek som krigslek behöver barnen använda sig av mycket av den sinnligheten för att orientera sig i tempo och dynamik för att leken ska kunna fortgå utan att någon gör sig illa”.

– Det finns många perspektiv att ta hänsyn till och jag hoppas att så många som möjligt kan ta till sig och uppmärksamma dem jag föreslår i avhandlingen. Även om de komplicerar vårt tänkande kring lärande, utbildning och uppfostran så hjälper de oss att hitta vägar ut ur destruktiva mönster, där barnen i större grad involveras i vägar till förändring.

LÄS ÄVEN

Lärarlöner 2022: Så mycket tjänar förskollärare där du bor

Knepet för att få högre lön – men systemet tar vårt samvete som gisslan

Högläsning: låt barnen känna längtan

Lyssna på Förskolan här!