Nästan varje dag går det att läsa om skolan; dess förfall och framtid och allt däremellan. Det är dags för val nästa år och då är skolan alltid högaktuell, men diskussionen sker i allmänhet över huvudet på de som arbetar i skolan varje dag – lärarna. Jag har den senaste tiden läst att 89 procent av lärarna har fel, en artikel i SvD där vetenskapsjournalisten Emma Frans pekar på att lärare i 18 undersökta länder fortfarande undervisar utifrån myten att det finns olika lärstilar. Man kan ju undra var de har fått lära sig detta? Är det kanske så att motsvarande andel lärarutbildare i de 18 undersökta länderna fortsätter att undervisa blivande lärare om dessa lärstilar?

Även Alex Schulman ondgör sig i sin text i DN över skolan. Här står läsläxan i fokus, och jämte den det faktum att hans sons läslust sakta dödas när han tvingas läsa samma textstycke flera gånger. Anledningen till förfarandet med den upplevt trista läsläxan är enligt Schulman att Skolverket i en skrift menar att det upprepande läsandet ofta är uppskattat. I alla fall tar Schulman saken i egna händer och läser läxan på sitt sätt. Rimligt ändå, särskilt när vi nyss fått veta att 89 procent av lärarna har fel! Det kanske de har i det här fallet, och Schulman tycks ju i alla fall i högre grad anse att det är Skolverkets fel, trots att det förstås är hans sons lärare som planerat läxan och som möjligen har sett över tid att det är ett effektivt sätt att öva läsförmågan.

”De har säkert på papper vad som funkar”

Lägg till detta Liberalernas utspel om no excuses-skolor och mindre elevinflytande – något som många har åsikter om, kanske framför allt i lärarkåren. Men i en replik är det personer inom den pedagogiska forskningen och en före detta rektor, numera författare, som får komma till tals. De har säkert på papper vad som funkar i varje klassrum, och vem vet, kanske har de även gedigen erfarenhet av klassrumsundervisning själva? I alla fall, det vore ju helt fel väg att gå att fråga en, ja, lärare om hur den, direkt berörda, yrkesgruppen ser på förslagen.

Men det är inte bara i pressen som skolan diskuteras, utan den 21 oktober i år bjöd utbildningsutskottet och kulturutskottet in till ett offentligt sammanträde kring läsning i riksdagen. Det fanns många representanter från olika verksamheter på plats. Till exempel från politiken, Kulturrådet, Skolverket, Svenska Akademien, universiteten, författarnäringen – ja, det fanns till och med en bokinfluerare på plats som berättade om fenomenet Booktok.

Det talades en hel del om skolan och lärare, men ingen av de som talade är lärare och ingen jobbar i skolan. Naturligtvis är det rimligt att bjuda in representanter från många olika verksamheter i ett så pass viktigt sammanträde, men är det inte anmärkningsvärt att inte en enda lärare var inbjuden? I stället förpassades vi till läktarplats (om vi fick ledigt från skolan) där vi fick höra hur vi inte räcker till i skolan och att våra tillkortakommanden är en anledning till att läslusten dör i skolan.

Vi har rätt stor samlad erfarenhet

Allt det här sammantaget gör att jag landar i en känsla av hopplöshet – det är svårt att vara lärare idag och arbeta i en skolvärld som alla kan och förstår bättre än vad jag själv gör! Jag menar, efter 25 år så har jag trots allt upplevt en del – digitalisering, nya betygssystem och ungdomar som växt upp i helt digitala miljöer för att nämna några.

Jag och mina kollegor i landet har rätt stor erfarenhet av vad som tycks fungera i undervisningen och vi har naturligtvis även stor erfarenhet av det som är svårt att få att fungera, och i varje skola överallt i landet så finns vi – lärarna. Är det verkligen så kontroversiellt och otänkbart att vända sig till oss för att få en gemensam och hållbar väg framåt för skolan? Om vi frågar forskaren John Hattie är ju läraren en av de enskilt viktigaste faktorerna för elevernas lärande, så vi borde förstås kunna tillföra något när framtidens skola ska formas.

Men det finns ingenting i diskursen som anger det som ett möjligt alternativ, så jag och mitt kollegium får nog helt enkelt nöja oss med att andra människor talar om för oss hur skolan ska skötas och hur vi ska göra – det är ju den naturliga följden efter artiklar med rubriken: 89 procent av lärarna har fel. Och den där drömmen om att komma närmare en välfungerande skola förblir nog en dröm så länge alla andra tror att lösningen står att finna utan input av, just det, lärarna.

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare.

LÄS ÄVEN

Herlitz sex tips: Så skapar vi en läsande skola

Herlitz: Utan böcker kommer eleverna inte att läsa

Herlitz: Eleverna får allt svårare att förstå skolspråket

Herlitz: När formen styr skrivandet blir orden tomma på innehåll

Herlitz: Nationella provet bekräftar bara hur dåligt eleverna läser

Herlitz: Elevdriven undervisning är en vansinnig tanke