Sandström: Fint att se elever hjälpa varandra övervinna svårigheter

Att stå inför andra och hålla föredrag hamnar ofta högt på listor över saker människor är rädda för. Omkring 20 procent av den vuxna befolkningen känner talängslan. När människan upplever ett hot börjar hjärtat slå snabbare, andhämtningen ökar och kroppen gör sig redo för att kämpa mot faran eller fly. Känslor av vanmakt och panik är vanliga. Andra symptom kan vara magbesvär, kallsvettningar och darrande ben under själva framträdandet, men även flera dagar före.

Många elever känner också obehag över att redovisa inför en större grupp människor. Det finns flera orsaker till rädslan, till exempel att misslyckas, bli bedömd eller tappa kontrollen. Ingen vill förlora sitt ansikte inför andra, i synnerhet inte framför klasskamrater som man är lite osäker eller till och med rädd för. Enligt en enkät i Ämnesläraren uppger lärare att antalet talängsliga elever har blivit fler: Talrädslan ökar lavinartat i skolan. 

Sällan framgångsrikt att chocka elever

I dag är många verbala och sociala aktiviteter i klassrummet norm (jag har skrivit om detta i Det konstanta babblandet är norm i skolan). I både årskurs 6 och 9 finns följande krav i svenska: ”Dessutom förbereder och genomför eleven muntliga framställningar med väl fungerande struktur och innehåll och god anpassning till syfte, mottagare och sammanhang.” Samma visa på gymnasiet, dessutom med krav på ”åhörarkontakt”. Det är därför inte så konstigt att det förekommer, i all välmening, tillfällen där elever tvingas redovisa inför varandra – de ska ju lära sig! 

Men det är sällan framgångsrikt att övervinna talängslan genom att chocka eleven med slutmålet som metod gång på gång. Att utsätta eleven för bedömning vid dessa tillfällen höjer stressnivån ytterligare. I läroplanen är det inte definierat hur många åhörare eleven ska tala inför. Den talängsliga eleven behöver bygga självkänsla och självförtroende. I många små steg i en trygg och tillåtande miljö, där omfattning, utförandets delar och antal åhörare, gradvis ökar kan eleven lära sig att övervinna svårigheter genom att lyckas. Vidare är noggranna förberedelser en viktig pusselbit. Att ta kontroll över framträdandet börjar med att behärska innehållet.

Erkände sin nervositet och fick pepp

Det är svårt att hitta utrymme för den här sortens insatser i en redan alltför slimmad skola. Stöd i form av mindre grupper är kostnadskrävande och tid en bristvara. Därför försöker jag infoga avgränsade muntliga framträdanden så ofta det bara går inom ramen för den ordinarie undervisningen, exempelvis hur eleven kan skriva Talmanus till muntligt framträdande. Märk väl att detta inte på något sätt kan ersätta det stöd som elever i behov behöver. Men eleverna får möjlighet att utveckla sina muntliga framträdanden genom att utföra dem regelbundet i autentiska sammanhang.

Ett exempel på ett sådant tillfälle var när tre elever skulle redovisa sina tankar om ”Möss och människor” efter avslutad läsning. En elev erkände sin nervositet för de två klasskamraterna som skulle lyssna: ”Det kommer inte att gå”. De försäkrade kompisen att det skulle gå vägen med uppmuntrande ord som ”Det tar den tid det tar. Vi lyssnar på dig. Detta fixar du.” Eleven började, men kom av sig efter 20 sekunder: ”Nej, det går bara inte.” En av kamraterna lutade sig fram och sa lugnt: ”Det gick ju hur bra som helst. Det var intressant. Försök igen.” Eleven fortsatte och pustade glatt ut 3 minuter och 15 sekunder senare: ”Det gick ju bra!”

Att bevittna när elever klarar av något som de tidigare inte bemästrat är bland det roligaste man kan vara med om som lärare. Att se elever hjälpa varandra att övervinna svårigheter är bland det finaste.

Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga, krönikör i Ämnesläraren och redaktör för Lektionsbanken.