Lärarnas vädjan: Låt oss nivågruppera eleverna!

Det spelar ingen roll att musikläraren Hanna Sleumer förbereder material på tre olika nivåer inför varje lektion. I en klass med 30 högstadieelever – med vitt skilda förkunskaper och förmågor – räcker varken läraren eller tiden till.

Att bedriva en undervisning som utmanar och utvecklar alla i salen är väldigt svårt, särskilt vid helklassundervisning, menar hon.

– Idén att alla alltid ska gå i samma klass är fin i teorin, men i verkligheten går lärarna på knäna. Vi har inte tid att både utmana snabba elever och stötta dem som behöver mer hjälp, säger Hanna Sleumer.

Hon har elever som aldrig hinner befästa kunskaperna innan det är dags för nästa moment. De riskerar att gå miste om känslan att få lyckas när undervisningen alltid går för fort fram.

Samtidigt får elever som redan är klara agera hjälplärare. Andra somnar eller stör undervisningen för att de är understimulerade. Alla förlorar de på att inte få undervisning på sin egen nivå, menar Hanna Sleumer som själv gick i nivåindelade klasser under sin skolgång i Nederländerna.

Likt 83 procent av de 3 094 lärare som besvarat Ämneslärarens enkätundersökning tycker hon att det vore bra att dela upp eleverna i olika undervisningsgrupper utifrån deras skilda förkunskaper och behov. När klasserna sväller och kunskapsgapet mellan eleverna är avgrundsdjupt blir nivågrupperingar oundvikliga, anser många av de svarande lärarna.

Förstör för både hög- och lågpresterande elever

Engelskläraren Jenny Lind beskriver att kunskapsspannet kan sträcka sig över flera årskurser i en och samma klass.

– Vi har elever som pratar engelska flytande och elever som skulle behöva gå om flera år i samma klassrum. När nivåskillnaderna är så stora går det inte att nå alla. Jag känner mig maktlös, säger Jenny Lind.

De som förlorar är framför allt de svagaste eleverna, anser hon.

– Det leder till att elever, som hade kunnat klara E-nivån om de hade fått jobba i en långsammare takt, inte blir behöriga till gymnasiet, säger Jenny Lind.

Samtidigt varnar många lärare i Ämneslärarens granskning för att det stora fokuset på elever som riskerar att bli underkända gör att undervisningsnivån sänks för hela klassen – och att de högpresterande eleverna glöms bort.

”Omöjlig arbetssituation för läraren”

Åsa Melander, doktor i utbildningspolicy och tidigare skolplaneringschef i London, delar den bilden. Men, understryker hon, det är inget som lärarna kan lastas för.

– När man sätter 30 barn – som råkar vara födda samma år – i samma klassrum och förväntar sig att de ska ha samma kunskaper, intressen, ambitioner och kunna nå samma mål så skapar man en omöjlig arbetssituation för läraren, säger Åsa Melander.

När hon arbetade med sin avhandling och intervjuade rektorer i Sverige och England om likvärdighet i undervisningen var många svenska rektorer – likt lärarna – positiva till nivågrupperingar.

Samtidigt såg de en risk för en utslagning av svagare elever om klasserna delades upp. Men så måste det inte bli, enligt Åsa Melander.

– Nivågrupperingar kan även gynna de elever som behöver mer tid på sig som får en undervisning där de får känna sig kompetenta, och där de får befästa kunskaperna på en nivå som de klarar, säger hon.

Risker med nivåindelningar finns – i synnerhet om grupperna är statiska och tidigt avgör en elevs framtidsutsikter – men de kan undvikas, menar hon.

– Forskningen visar att nivågrupperingar kan ha väldigt olika effekter för elever på olika nivåer beroende på hur man genomför det. Den viktigaste faktorn är att grupperingarna är flexibla och att eleverna kan hoppa mellan grupperna, säger Åsa Melander.

Vikten av att skapa flytande nivågrupper där alla elever kan växa och utvecklas betonas också av lärarna
i Ämneslärarens undersökning.

Selma Bacevac, lärare i svenska och SO, har tidigare arbetat på en högstadieskola där elever nivågrupperades i flera ämnen. Hon menar att det finns en felaktig föreställning att de svagare grupperna alltid stämplas som förlorarna och stigmatiseras.

– Att nivågruppera är inte att exkludera. Det handlar om att ge de svagare eleverna en chans att frodas i trygga sammanhang där ingen fråga är för dum och där de får vara de duktiga. Självklart ska de också kunna avancera och gå över till den starkare gruppen, säger Selma Bacevac.

Resursbrist, viljebrist och tabu står i vägen

Enligt en majoritet av lärarna i Ämneslärarens undersökning saknas det i dag tillräckligt med resurser för att genomföra nivågrupperingar. Brist på personal, salar och planeringstid liksom schematekniska problem pekas ut som svåröverstigliga hinder.

Samtidigt anser flera lärare att det skulle vara möjligt att ha nivåanpassade undervisningsgrupper – om viljan fanns.

På större skolor skulle lärare i samma ämne och årskurs kunna undervisa elever från olika klasser på olika nivåer, förutsatt att deras lektioner schemaläggs parallellt.

Att undervisa ena halvan av klassen på en nivå som passar dem, till exempel i svenska, när den andra halvan har ett praktisk-estetiskt ämne på schemat, skulle också vara en relativt enkel lösning, menar Selma Bacevac.

– Det hade varit ett perfekt tillfälle att nivågruppera. Men jag tror att många skolledningar är rädda att ta i den här frågan. Nivågruppering är stigmatiserat och har en negativ klang, säger hon.

Att nivågrupper är tabu och betraktas som något ålderdomligt eller fult är beskrivningar som återkommer i Ämneslärarens undersökning.

Men att avfärda nivåanpassade undervisningsgrupper av ideologiska skäl är problematiskt, anser Åsa Melander. Hon konstaterar att det i England tvärtom anses mycket märkligt att svenska elever inte nivåindelas alls under sina nio år i grundskolan.

– Men i Sverige verkar vi tycka att nivågrupperingar är något förlegat, som vi lämnat bakom oss. Vi delar inte upp elever längre, utan alla ska med. Men om alla ska med så måste vi ha krav och nivåer som gör att alla faktiskt kan hänga med, säger hon.