”Specialpedagoger ska arbeta direkt med elever”

Svenska elevers kunskapsresultat sjunker. PISA 2022 visar att var fjärde femtonåring inte kan läsa eller räkna ordentligt. Trots att många av dessa elever har haft svårigheter sedan tidig ålder, visar Skolverkets rapporter att bara dryga hälften av dem med ett underkänt betyg fått särskilt stöd i grundskolan. Det duger inte.

Som en följd av 90-talets reformer och pedagogiska strömningar, har skolan kommit bort från små undervisningsgrupper där elever med inlärningssvårigheter får särskilt stöd. Målstyrningen har lett till att de mindre undervisningsgrupperna effektiviserats bort och att förutsättningarna till relevant stöd försämrats avsevärt.

”Elakt och odemokratiskt”

Den evidensbaserade läsundervisningen har samtidigt på flera håll bytts ut mot en konstruktivistisk kunskapssyn, där fokus i stället har lagts på elevers självständiga lärande och på pedagogiska metoder utan något vetenskapligt stöd.

Ett av flera exempel är att Social­demokraterna lade ner special­lärar­utbildningen under början av 90-talet, då det ansågs som elakt och odemokratiskt att peka ut elever i behov av stödinsatser och ge dem särskild undervisning. Att alla elever skulle sitta i samma klassrum hela tiden blev i stället normen.

Under en lång tid var skolans utgångspunkt att elever med behov av stödinsatser fick det i en mindre undervisnings­grupp, eller enskilt, med en erfaren lärare eller en speciallärare. Den som till exempel hade svårt att knäcka läskoden fick i tidig ålder intensiv extra färdighetsträning och stöd tills läsförmågan satt.

Med detta upplägg, och med hjälp av evidens­baserade metoder kring barns läsinlärning, skulle enligt kognitions­forskaren Agneta Gulz ungefär 98 procent i en vanlig grundskole­population kunna bli fullt läskunniga. Med andra ord, betydligt fler än i dag.

”Rådgivande karaktär”

Ansvaret för att kompensera för 90-talets reformer har sedan dess närapå helt överlåtits till läraren, som förväntas anpassa och individualisera undervisningen efter varje enskild elev. Det är en likaledes orimlig som omöjlig uppgift. Samtidigt har de specialpedagogiska insatserna alltmer fått en rådgivande karaktär.

I stället för att arbeta direkt med eleverna, det vill säga på det sätt man framgångsrikt arbetade innan Socialdemokraterna avskaffade utbildningen till speciallärare och ersatte den med en för specialpedagoger, berättar man numera för lärarna hur de ska göra. Resultatet är att många lärare får en helt omöjlig uppgift och att många elever inte får rätt stöd i tid.

Liberalerna i regeringen driver nu igenom flera omfattande reformer och storsatsar för att vända läskrisen. Det handlar bland annat om ett nytt stödsystem med fler speciallärare och mindre undervisnings­grupper, bemannade skolbibliotek och satsningar på riktiga böcker.

Nya läroplaner

Skolan ska också få nya läroplaner, där ämneskunskaper och grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna, ska uppvärderas betydligt. Lärar­utbildningen reformeras och får ett större fokus på vetenskapligt belagda läsinlärningsmetoder. Vi har även konkreta förslag på bordet om att avskaffa regleringen om extra anpassningar. Nu är det dags att ta nästa steg.

Prognoser från Skolverket visar dessutom på att det kommer att råda en stor brist på speciallärare de kommande åren.

Antalet elever med lässvårigheter som förvägras möjlighet till relevant intensivträning, och i stället till exempel får som anpassning att lyssna på texter, riskerar därmed att öka. Det är ett stort svek.

”Fler specialpedagoger”

Ändå utbildar Sverige än i dag fler specialpedagoger än speciallärare, trots att en specialpedagogexamen inte ger någon behörighet att undervisa inom ramen för särskilt stöd.

Som liberaler är vi också självkritiska. Vi har varit allt för senfärdiga med att göra upp med detta tidigare när vi styrt. Nu ändrar vi på det.

Vi behöver förändra utbildningarna till specialpedagog respektive speciallärare i grunden. Centralt ska vara att arbeta direkt med eleverna – det innebär att innehållet i utbildningen behöver reformeras.

Alla som utbildar sig inom det specialpedagogiska området ska få med sig det de behöver för att på bästa sätt kunna undervisa elever med exempelvis inlärningssvårigheter. 

Den specialpedagogiska kompetensen bör därför också lyftas ur elevhälsan och bli en del av lärarkollegiet. På så sätt blir de specialpedagogiska insatserna ett tydligare komplement och stöd till lärarnas ordinarie undervisning. Precis som det ska vara.

Många lärare får en omöjlig uppgift

Det går inte att blunda för att 90-talets reformer har varit en giftig cocktail för skolan.

Det går inte heller att bortse från att den inkluderingstanke som fortsatt drivs av många, snarare har fått motsatt effekt.

I själva verket är det svårt att tänka sig något så exkluderande som att få sin skolgång borteffektiviserad och bortanpassad.

Nog får vara nog. Det är dags att göra upp med 90-talets reformer och pedagogiska strömmingar. Det är dags att stärka den statliga regelstyrningen och återigen ge elever och lärare de förutsättningar de förtjänar. Och det är dags att se till alla elever får relevant stöd tidigt. Det är viktigt för alla barn och unga, men särskilt viktigt för dem som behöver skolan allra mest.

Simona Mohamsson, partiledare och Lotta Edholm, Liberalerna

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

”Orimligt ansvar för elevernas psykiska hälsa”

Specialpedagogen: ”Falsk bild av elevhälsans arbete”

Skolutveckling: ”Slösar tid utan att ge förändring”