”Vågar ni sätta nya språkpolitiska mål?”
Sverige missade EU-målet för skolan. Mia Smith, ordförande i Språklärarnas riksförbund, efterlyser svar från politikerna.
Debatt
Senast 2025 skulle alla elever som gått ut gymnasiet ha goda kunskaper i två språk utöver modersmålet. Det beslutade EU för snart nio år sedan.
Men hur har det gått? Den frågan ställer Mia Smith, ordförande i Språklärarnas riksförbund.
För språklärare är 2025 en siffra som återkommit många gånger de senaste åren. Vid toppmötet i Göteborg 2017 antogs målet att alla ungdomar i EU efter avslutat gymnasium skulle ha goda kunskaper i två språk utöver modersmålet. Hur har det gått med det här målet för Sverige, tycker ni?
De förslag som lagts fram i utredningarna ”Kunskap för alla” och ”Ett likvärdigt betygssystem” har inte för avsikt att stärka Sveriges arbete kring medborgarnas flerspråkighet, vilket jag kommenterade i artikeln ”Hård språklärarkritik mot statliga utredningarna”.
”Viktigaste faktorn”
Vi ser inget förslag på obligatorium för moderna språk i grundskolan, vilket skulle vara den viktigaste faktorn i att ändra riktningen kring dessa frågor. När man ändrade antagningssystemet så att elever sökte till gymnasiet på 17 betyg i stället för 16 var det för att uppmuntra språkstudier. Detta föreslås nu att ändras tillbaka.
Systemet med meritpoäng på gymnasiet har haft som syfte att få fler elever att läsa språk och matematik på gymnasiet. Även om det finns delade åsikter om systemet och det är oklart vilka effekter det haft på elevernas faktiska kunskaper långsiktigt står det utan tvekan att fler elever läser språk på högre nivåer tack vare systemet.
Nu föreslås det slopas, utan att någon alternativ insats föreslås. Är vi inte längre intresserade av att uppnå målet?
De når flerspråkighet
De svenska medborgare som når målet är i hög utsträckning personer med ett annat modersmål än svenska. Det har vi ofta modersmålsundervisningen att tacka.
Men även här är situationen skör, och förutsättningarna är sällan optimala. Ogynnsamma schemapositioner, lokaler som är anpassade för annat och lärartjänster som få andra lärare skulle acceptera är vardag för våra modersmålslärare.
Dessutom har inte alla möjligheten att bli legitimerade, då inte alla språk erbjuds på högskolor i Sverige. Ett samarbete med andra länder inom Norden och EU hade kunnat stötta utvecklingen här.
Satsningarna som saknas
Det finns insatser man hade kunnat göra för att stärka språkens roll i svensk skola, och därmed främja den svenska befolkningens flerspråkighet.
Det hade kunnat satsas mer på språklärarutbildningar, likt de satsningar våra danska grannar gör. Man hade kunnat locka med högre löner för legitimerade språklärare.
Man hade kunnat organisera fortbildningsinsatser för att språklärare skulle kunna få möjlighet till regelbunden fortbildning i målspråksländer. Men ingenting händer. De insatser som föreslås för språken försvagar språkens roll i skolan snarare än stärker den.
Kära politiker, nu har kalendrarna vänt bladen till 2026 och vi konstatera att målet inte är nått. Hur tänker ni framåt? Vågar ni sätta nya mål om flerspråkighet?
Mia Smith, ordförande i Språklärarnas riksförbund
LÄS ÄVEN:
Hård språklärarkritik mot statliga utredningarna
