”Han försöker karaktärsmörda evidensrörelsen”
Susan Sall är kritisk mot vetenskapssynen i Niclas Fohlins text om vetenskaplig grund i skolan.
Replik
”Undervisning är inte som en apparat där du stoppar in rätt metod och får ut samma resultat”, skrev Niclas Fohlin, angående Riksrevisionens kritik mot skolmyndigheterna.
Susan Sall är kritisk.
”Han ifrågasätter Riksrevisionens rapport och försöker samtidigt karaktärsmörda hela evidensrörelsen, skriver hon.
Niklas Fohlin frågasätter Riksrevisionens rapport och försöker samtidigt karaktärsmörda hela ”evidensrörelsen”.
Texten skjuter som en spetsig ryggradsreflex tvärs emot innehållet i Riksrevisionens nyligen publicerade rapport.
För den som missat är Riksrevisionens rapport hårt stål: i ”Utbildning på vetenskaplig grund – otillräckliga insatser för att stödja skolan med kunskap” (RiR 2025:31) sker en smärre massaker på Skolverkets arbete med kunskapsspridningen.
Så brister skolmyndigheterna
Rapportens huvudsakliga kritik mot Skolverket är att deras utbildnings- och stödmaterial tenderar att sakna vetenskaplig grund, att urvalet saknar systematik och transparens, samt att en vedertagen och systematisk sammanställning av beprövad erfarenhet saknas.
Det är det här Fohlin ifrågasätter, men hans kritik blir diffus:
Å ena sidan anser han att rapportens slutsatser är berömvärda, å andra skriver han att ”vi människor är hopplöst selektiva”.
”Bias regerar”
Jaha, tänker läsaren: Hur då? Jo, Fohlin utgjuter sig över att övertygelser och bias regerar oss.
Han hävdar att forskarens möjligheter till partiskhet, klarhet och integritet saknar trovärdighet och därför blir hans slutsats att metoder med vetenskapligt stöd ändå är ogiltiga.
Vad betyder vetenskapssamhällets sökande efter sanning och kunskap om vi misstror det?
Efter ett namedroppande av vetenskapliga studietyper underkänner Fohlin dem alla – på grund av just forskarnas övertygelser och bias.
”Fohlins beskrivning av metaanalysernas resultat (en analys som sammanställer flera olika forskningsresultat, och som har högt vetenskapligt värde) är ”som att be en fotbollssupporter för Djurgården vara en objektiv domare. Visst, de försöker. Men utan tydliga krav på systematiska sökningar och öppen redovisning av urval? Då blir det lätt en tolkning av en tolkning”.
Här vore det fint om Fohlin med tydlighet klargjorde vad metaanalyser och systematiska översikter är.
”Reduceras till siffror”
I texten strösslar Fohlin även med kritik mot effektstudier och randomiserade studier.
Det är inte utan att man misstror Fohlins insikter i vad evidenspyramiden säger om olika studietypers tillförlitlighet.
Fohlin tycks invända med att lärares olikheter i att praktisera en metod reduceras till siffror.
Men om effektstudier granskas i en metaanalys kommer ju förstås både elevers och lärares olikheter vara representerade, eftersom det per definition är många olika lärares och elevers praktik som har studerats.
”Gryende rörelse”
Slutligen återvänder jag till den rörelse som Fohlin lite försmädligt kallar ”evidensrörelsen”, den som driver ”evidenshysterin”.
Här menar nog Fohlin dem med mani på mätning av vad som påverkar kunskapsutvecklingen. Alltså den gryende rörelse som vill veta vad som ger bäst effekt på elevers lärande och kunskapsutveckling.
Misstanken väcks att Fohlin, oavsett ett positivt resultat i genomförd metaanalys av många effektstudier, skulle avvisa den bästa metoden på grund av sina personliga bias.
Vad händer då med skolan som kunskapsinstitution?
