Föräldern: ”Skolplikt inte samma som skolframgång”
Sofia Sova replikerar på debattartikeln om hemmasittare.
Debatt
”Slutsatsen att skolan i sig är skadlig för barn är inte bara felaktigt – det är ansvarslöst och ett direkt hot mot vår demokrati”, skriver läraren Ulrica Björkblom Agah.
Nu får hon svar av föräldern Sofia Sova:
”Professionellt mod också måste innebära att säga: Här räcker inte systemet till”.
Jag delar utgångspunkten: Skolan är en av samhällets viktigaste institutioner. För många barn är den en plats för struktur, relationer och framtidstro. Det är sant.
Men det är inte hela sanningen.
Men det är inte hela sanningen.
I debatten om hemmasittande och skolfrånvaro har en absolut hållning vuxit sig stark: att skolan alltid är lösningen, och att varje ifrågasättande av detta beskrivs som att skolan demoniseras. Här behöver vi stanna upp.
Att peka på bristande resurser, otillräcklig elevhälsa och ett kompensatoriskt uppdrag som inte går att uppfylla i praktiken är inte att göra skolan till ett hot. Det är att ta professionellt ansvar.
”Intellektuellt ohederligt”
Att beskriva sådan kritik som demonisering av skolan är intellektuellt ohederligt.
När systemkritik beskrivs som lärarkritik, då slipper systemen granskas.
Om vi menar allvar med att skolan är lösningen – hur ser vi då på de barn som inte bärs av dagens förutsättningar?
Och om skolan i sig alltid är lösningen – hur förklarar vi då den ökande skolstressen och den växande psykiska ohälsan bland barn, trots ökade krav, fler utredningar och ett uttalat fokus på närvaro?
”Närvaro förväxlas med framgång”
Det krävs mod i skoldebatten. Men mod är inte att slå fast att barn alltid ska vara i skolan – oavsett vad. Mod är att erkänna när närvaro förväxlas med fungerande skolgång. Att ett barn befinner sig i skolbyggnaden är inte detsamma som att barnet utvecklas, lär eller mår bättre. Ett barn kan vara fysiskt på plats och samtidigt långsamt brytas ner.
När ett komplext uppdrag reduceras till absoluta principer – som att det aldrig kan vara ett alternativ att stanna hemma – ersätts professionellt omdöme med förenkling. Skolan bygger på att vi gör bedömningar, inte på att vi tillämpar absoluta principer oavsett konsekvens.
I debatten har det också blivit allt vanligare att peka på föräldrar som lösningen när skolan inte räcker till. De uppmanas ta mer ansvar, sätta tydligare gränser och sluta erbjuda hemmet som alternativ.
”Vilja och konsekvens”
Som om frågan ytterst handlade om vilja och konsekvens – snarare än om vilka förutsättningar barnet faktiskt möter i skolmiljön.
I texterna om hemmasittare dras därmed ofta en tydlig skiljelinje: vi som står upp för skolan, och de som påstås underminera den. Lärare på ena sidan. Föräldrar på den andra. Det är en falsk motsättning.
Skolan rymmer många olika barn, med olika förutsättningar och sårbarheter. Det som fungerar för vissa barn – och i vissa familjer – kan inte utan vidare göras till norm för alla. Professionellt ansvar kräver att vi skiljer mellan det som fungerar i enskilda fall och det som faktiskt håller när det ska bäras av hela systemet.
De flesta föräldrar som ifrågasätter skolans förmåga gör det inte för att de föraktar skolan, utan för att de ser sitt barn må allt sämre i en miljö där stödet inte räcker till. De slår larm, söker hjälp och följer rekommendationer – men möter system som arbetar parallellt, utan mandat att ta helheten.
”Flyttar fokus”
Att då reducera problemet till bristande föräldraansvar är inte bara en förenkling. Det flyttar fokus från ett system som inte längre bär sitt uppdrag.
Skolplikt är inte detsamma som skolframgång. Kamp är inte alltid utveckling. Ibland är motstånd en signal om att förutsättningarna är fel.
Detta är inte ett angrepp på lärare. Tvärtom. Lärare bär i dag ett ansvar som ofta överstiger förutsättningarna. Just därför måste vi kunna hålla två tankar samtidigt:
Skolan är avgörande – och skolan är hårt pressad.
Här behöver vi säga stopp.
Inte för krav, ansvar eller skolans uppdrag – utan för föreställningen att närvaro till varje pris alltid är lösningen, även när systemet uppenbart inte räcker till.
Inte för krav, ansvar eller skolans uppdrag – utan för föreställningen att närvaro till varje pris alltid är lösningen, även när systemet uppenbart inte räcker till.
Krävs mod i skoldebatten
Föräldrar har ansvar för sina barn.
Samhället har ansvar för systemen runt barnet.
Samhället har ansvar för systemen runt barnet.
När barn faller i allt större antal är det inte ett tecken på svaghet.
Det är ett tecken på att professionellt mod också måste innebära att säga: Här
räcker inte systemet till.
Det är ett tecken på att professionellt mod också måste innebära att säga: Här
räcker inte systemet till.
Sofia Sova, förälder och skribent inom barn- och skolfrågor
