Jag frös till när jag läste att Anna-Karin Hatt nu lämnar sitt uppdrag som partiledare för Centerpartiet. Inte för att hon tröttnat på politiken eller tappat engagemanget, utan för att hoten och hatet blev för mycket. Utan för att det rent av blivit för farligt att delta i det offentliga samtalet som en framträdande person.

Det gör ont att läsa.

För varje gång någon tystnar – oavsett om det är en politiker, journalist eller lärare – blir vårt samhälle lite kallare, lite tystare. Det är det de vill hatarna och hotarna. Demokratin bygger på att människor vågar tala, tänka högt, ifrågasätta och stå upp för sina åsikter. När hoten och hatet skrämmer bort, då förlorar vi allihop. Alla vi som vill ha demokrati.

Går inte att sätta betyg på

Jag tänker ofta på vilket ansvar vi i förskola och skola har i just det här. Vi lägger fokus och pratar mycket om kunskap, och det ska vi. Men mitt i allt det bedömningsbara finns något som inte går att väga eller sätta betyg på – skolans demokratiuppdrag. Att vi varje dag, i varje klassrum och undervisningsgrupp, lägger grunden för ett samhälle där människor kan leva tillsammans – trots olikheter.

För demokratin föds inte i riksdagen. Den föds i ganska väsentlig grad i våra klassrum, barngrupper och fritidshem. I samtalet mellan unga ännu inte vuxna. I diskussionen om vad som är rättvist. I modet att säga sin mening – och respekten för den som säger något annat än flertalet.

Här är vi lärare helt avgörande.

Och det här är inte bara en fin tanke – det är ett tydligt uppdrag.
I skollagen står att utbildningen ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”.

Det är inte tillval i skolans verksamhet – det är själva kärnan. Och här är vi lärare helt avgörande. Vi är de vuxna som varje dag visar vad demokrati betyder i praktiken.

När vi lyssnar, när vi stöttar, när vi hjälper barn och elever att hitta sina röster och använda dem klokt. Vi visar att ord kan bygga upp, inte bara riva ner. Att respekt och hänsyn till andra inte är ett tecken på svaghet, utan på styrka.

Utan oss går det inte

Men vi kan inte bära det här uppdraget ensamma. Vi behöver ett samhälle som förstår hur viktigt det är – och som ger oss tiden och förtroendet att göra det. Och att vårt demokratiuppdrag inte trängs ut av annat.

För när tonläget hårdnar i vuxenvärlden, när hatet tar mer plats än samtalet, då är det ännu viktigare att skolan och vi lärare står stadigt. Vi måste visa våra elever att det går att mötas. Att det går att tala med varandra. Att det går att bygga tillit. Att det går att lyssna och reflektera.  Att det går att tycka olika och vara vänner.

Vi lärare kan inte rädda demokratin på egen hand. Men utan oss går det inte.