Maria Westholm är avdelningschef på Skolverket. Hon erkänner att det blev lite tjall på linjen med den där digitala provplattformen. I ett mejl till Vi Lärare skriver hon bland annat att Skolverket har ett utvecklingsarbete när det gäller dialogen med skolväsendet. Hon har definitivt rätt. Skolverket tycks ha befunnit sig i någon slags vaakuumerad radioskugga som lyckats filtrera bort lärarnas högljudda ynkanden i jämmerdalen.

Nåväl. Skolverket är inte ensamma. Det är lite allmänna fnurror på tråden när det kommer till omvärldens syn på lärarkåren. Ta det här med lönesituationen till exempel. Den är ju knappast någon jubelsång, den heller. 

Sveriges lärare har haft en sorglig löneutveckling. Pandemi, krig och hög inflation – allt detta får vi tydligen sota för. Allra värst är det för modersmålslärare, lärare inom kulturskolan och lärare i landsbygdskommuner.

Levde i sus och dus

När jag fick mitt första lärarjobb 2010 var min månadslön 24 500 kronor. Jag minns att jag var skitnöjd. I jämförelse med det knapra studielånet kunde jag leva ett liv i sus och dus, tyckte jag, och valde girigt bland lyxnudlarna på Ica. Men jag hamnade förstås hopplöst efter. Efter tio år i samma kommun harvade jag på bottennivåer och de nyexade rosenknopparna som kom efter mig gick in på tiotusen kronor mer i månaden.

Hur kan det inte löna sig i lönekuvertet?

Jag minns att jag beklagade mig för min chef men det hade jag inte mycket för. Börjar man lågt så fortsätter man lågt och så var det med det. Hepp. Jag fick helt enkelt byta arbetsplats för att få en lön som stod i proportion till arbetsinsatsen.

Kalla mig världsfrånvänd men jag kan tycka att det vore på sin plats att lärarkåren slapp tjata om rimlig löneutveckling. Vi har långa akademiska utbildningar och ett samhällsbärande uppdrag – hur kan det inte löna sig i lönekuvertet för varenda en?

Kan inte betala med leenden

Ibland vaknar jag kallsvettig på natten och tänker att gamla uråldriga idéer om lärare som eldsjälar med yrket som kall fortfarande lever kvar. Att man tänker att vi ska nöja oss med att göra skillnad och få betalt genom det tacksamma tindret i elevernas ögon. Men så kan det väl knappast vara?

Visst måste man som beslutsfattare och chefig chef förstå att lärare har tuffa jobb och gedigna studielån? Att det är ett yrke där man hela tiden ger och ger och ger? Och att man inte kan betala vare sig hyran eller tandläkaren med tacksamma elevleenden och känslan av att ha gjort skillnad? Det måste man väl förstå?

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här