Fröken, är du rasist?

Gymnasieläraren Eva, som heter något annat, blev illa berörd av elevernas reaktioner som blev så starka att det var svårt att fortsätta lektionen. Hon hade haft klassen i tre år. Kände de henne inte bättre än att tro att hon var rasist? Hur kan vi då förstå det som hände i Evas klassrum?

En given förklaring är att ordet hon använde gått från att vara neutralt till att uppfattas som starkt nedsättande. Händelsen visar också att ett enda laddat ord kan besudla en historisk primärkälla. I Evas fall var det en recension av ”Pippi Långstrump” som skrevs av en skolflicka 1946. I den gamla texten förekom n-ordet vilket väckte de starka känslorna.

En mer teoretisk förklaring till reaktionen är att den kan tyda på något som enligt historiedidaktisk terminologi kallas ”presentism”. Det vill säga att lägga vår tids värderingar på dåtida företeelser och samhällsfenomen.

– Det som hände Eva är en konflikt mellan legitima ståndpunkter. Å ena sidan kan jag förstå att eleverna reagerade på det nedsättande ordet. Skolan kräver också att vi förmedlar principen om alla människors lika värde. Det sker bland annat genom språkbruket och att undvika nedsättande ord, säger Anna-Lena Lilliestam, forskare och universitetslektor i ämnesdidaktik vid Göteborgs universitet.

Å andra sidan ser hon att ett undvikande av laddade ord kan leda till svårigheter att uppnå skolans mål i historieundervisning.

– Eleverna ska kunna ta ett historiskt perspektiv och förstå människor som levt i en annan kontext än deras egen. Men det innebär inte att man sympatiserar med värderingar i det förflutna. Det är en balansgång, menar Anna-Lena Lilliestam.

Hon anser att det kan finnas en risk att lärare censurerar sig själva och undviker källor där laddade ord finns. När  hon undervisade på lärarprogrammet uppstod också en snarlik situation som Evas.

Studenterna fick i uppgift att göra ett grupparbete från en primärkälla. Den ena gruppen valde en affisch från en slavauktion i USA från 1769 där n-ordet förekom, och menade att affischen fördjupade den historiska förståelsen för slavhandeln och synen på svarta människor. Men den andra gruppen blev upprörd och tyckte att källmaterialet var olämpligt då n-ordet var kränkande.

– I slutändan blev det en intressant diskussion om vad som i grunden är viktigast. Förekomsten av det nedsättande ordet eller slavhandeln som samhällsföreteelse? Ja, frågan kvarstår, konstaterar Anna-Lena ­Lilliestam.

Finns det lösningar på dilemmat att ett ord är så värdeladdat att det blockerar syftet med undervisningen?

Maria Eriksson Baaz, professor i statsvetenskap och representant i likavillkorsgruppen på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, hittar sätt att komma runt problemet:

– Jag använder omskrivningar. Det är ett sätt att visa hänsyn och ger en signal om att jag förstår att det kan upplevas som kränkande. Vad som är viktigt är hur orden kan uppfattas och tolkas. Det spelar ingen roll om intentionen från läraren är god.

Maria Eriksson Baaz uttrycker samtidigt förståelse för att det gått en viss inflation i ordet kränkt.

– Men jag tycker inte att människor och grupper som blivit utsatta för syste­matisk diskriminering på grund av sin sexualitet, hudfärg, etnicitet och funktionsvariation använder ordet lättvindigt, påpekar hon.

Hon menar att det grundläggande problemet ligger i en omedvetenhet om hur vi är begränsade av våra egna erfarenheter och fördomar.

– Nu ligger fokus på kränkande ord. Jag efterlyser en debatt om de djupare och ofta internaliserade mekanismerna bakom de fördomar vi alla bär på. Vi är matade med stereotyper som gör att vi behandlar människor olika, säger hon.

Anna-Lena Lilliestam anser att det inte finns något enkelt sätt för lärare att navigera över det minerade fältet av laddade ord.

– Jag är tveksam till triggervarningar. Om läraren förberett klassen ordentligt behövs det heller inte. Men det är klokt att börja att prata om lite mer neutrala ord för att sedan gå vidare till dem som är mer laddade. Eleverna måste få möjlighet att lära sig att ta ett historiskt perspektiv, inte bara till historien utan även till ett historiskt språkbruk, säger hon.

Vad hände då med läraren Eva? Jo, hon redde ut situationen och fortsätter att undervisa om ords förändring över tid, men vill inte bli intervjuad.   

Frågan är alltför laddad.