Erik Stenkula: När jag tvivlar får barnen mig att känna hopp igen

Jag är trött och tveksam, skrev Cornelis från sitt hotellrum på Karl Johan och över hans huvud flög en kolsvart gam. 

Så kan jag också känna 29 år in i mitt yrkesval, inte minst när jag på min vanliga kvällsrunda över Saltängsbron möter någon av dem jag gick förskollärarutbildningen med i mitten på 1990-talet. ”Det var länge sen”, säger vi, men jag kroknar och känner min tvehågsenhet börja gro.

Som när jag konstaterar att Olof blivit skolchef för alla förskolor i en hel kommun. Eller att Kajsa nu utbildar nya förskollärare på ett universitet. Gör jag verkligen rätt som stannar kvar i mitt yrke? För jag tror inte någon råkar nysa rakt in i deras ansikten när de sitter och äter lunch.

”Så länge det finns ungar så finns det hopp”

Men när februari nästan blivit mars så hade jag en samling. Jag gav vårtecknet ett ansikte. Bakom oss hängde ett stort tidshjul. Länge hade vi rört oss i begrepp som snart, nu, där vi också funderat på om det var onsdag den dagen. Och efter onsdagen, vilken dag dyker upp då?

Genom att måla tre månadstårtbitar i samma färg hade vi fått fram nåt som heter årstider. ”Hur kan man se att det är vår?” frågade jag och pekade ut genom fönstret. ”Finns det några tecken på det?”

Så räknade alla barn upp varsitt, vad de antog var, vårtecken. Mammas bil eller en bajskorv var det inte eftersom de finns även under vinter, sommar och höst. Till slut hade jag ändå radat upp en hel del av det de föreslog i mitt block.

Efter maten begav vi oss ut på gården. Det jag sagt på min samling hade tagit skruv i deras huvuden. Var och varannan kom fram till mig med något nytt i näven. ”Erik, är det här ett vårtecken?” De ville verkligen veta. 

I det ögonblicket fortsatte Cornelis skalda från sitt rum i Oslo om de sjungande barnen på gatan utanför. ”Visst har det blivit kaos i tidens lopp. Men så länge det finns ungar så finns det hopp.” Den kolsvarta gamen ovanför mitt huvud lättade och försvann.

Då är jag rätt man på rätt plats

Det var helt okej att mina två kurs­kamrater Olof och Kajsa blivit skolchef och universitetsadjunkt.

Kajsa var klok nog att skriva en C-uppsats redan på vår förskollärarutbildning så att hon senare, ifall hon ville, kunde gå vidare i karriären. Jag var alldeles för kär i min dåvarande fru för att åstadkomma annat än en A-uppsats. Och Olof minns jag pekade med hela handen och hade lätt att få med sig folk. Pekar jag är det alltid åt fel håll och folk kör vilse.

För mig blir det konkret. Får jag vara ett vårtecken trots mitt ointresse för naturen är jag rätt man på rätt plats. Det fyller mig med hur värdefull jag, och vi alla som är kvar på golvet, är. Hur gensvaret vi får från barnen kan få oss vårtecken att söka solen.

Och jag gör ju dessutom något jag älskar. Skriver om det. Hej, Olof och Kajsa!

LÄS OCKSÅ:

Minska stressen i förskolan – med långsam pedagogik

Förskollärarna dömer ut storförskolor

Stenkula: Arbetslaget betyder allt för min prestation i förskolan