Forskaren: Större tillit till barnens förmåga förr

Mellan 1940 och 1970 växte antalet barnträdgårdar i Västerås rejält. I början av 1960-talet kunde alla fem- och sexåringar erbjudas en plats, det vill säga långt innan den nationella förskolelagen trädde i kraft 1975 som ledde till en stor utbyggnad av förskoleverksamheten runt om i landet.

Linnéa Waldekranz har studerat dokumentation från barnträdgårdarna i Västerås och kan konstatera att det finns många likheter med dagens förskola. Bland annat dagsrytmen, med samling, projekt, fri lek, skapande och fruktstund.

Stora barngrupper 

Dokumenten visar också att det fanns en varm relation mellan personal och barn, och att barnträdgården var en plats med glädje och utforskande.

– Men ledarinnorna, som dåtidens förskollärare kallades, var ensamma med 20–25 barn. Med så stora grupper fick barnen klara sig mycket på egen hand, och det fanns en otrolig tillit till barnens förmåga. Exempelvis fanns trä- och syslöjdmaterial alltid framme och barnen hade fri tillgång till verktyg som hammare, såg och nålar. Det är stor skillnad jämfört med i dag då man tänker mycket mer på säkerheten. Jag har besökt förskolor som inte ens har målarfärg framme, så jag tror att vi har en hel del att lära av hur det var förr och den tillit man hade till barnen, säger Linnéa Waldekranz.

Hon menar att dagens förskolor med pedagoger som i all välmening strävar efter att hela tiden vara närvarande, lyhörda och delaktiga kan leda till stress hos de vuxna och en begränsning i barnens självständighet.

– Vi kanske har gått för långt åt andra hållet nu, säger Linnéa Waldekranz.

Höga krav på utbildning

Av styrelsedokument framgår även att man var ytterst angelägen om att bara anställa utbildade ledarinnor till barnträdgårdarna, personer som via en tvåårig utbildning –med både teori och praktik – hade en gedigen grund att stå på. 

– Det ställdes höga krav, ledarinnorna skulle kunna mycket, bland annat bygga och laga leksaker, spela piano och sjunga. De var sedan måna om att sprida sina tankar och idéer på olika sätt bland annatia tidskriften Barnträdgården. Men de tryckte och översatte även böcker och åkte på studieresor både i Sverige och till andra länder, framför allt Tyskland och England, tillägger Linnéa Waldekranz.

Mer fokus på individen

I barnträdgårdarna dokumenterades även det enskilda barnet, inte som nu när man i stället fokuserar på barngruppens utveckling och lärande.

– De dokumenterade även barnens känslor, och verkar ha tillåtit en emotionell mångfald, där både positiva känslor och mer krävande känslor accepterades, såsom ilska. En ledarinna skrev till exempel om en pojke som ofta blev arg och att ledarinnan då brottas med honom så att han blir gladare, berättar Linnéa Waldekranz och tillägger att det finns en risk att missa det enskilda barnet i dagens dokumentationer.

–  Samtidigt är det tidskrävande att dokumentera både vardag, projekt och individens utveckling. Därför behövs det politiska satsningar på förskolan, säger hon.

Historia på väg bort

Linnéa Waldekranz tycker att det finns mycket i det förflutna att ta vara på, och hon ogillar därför att historia är på väg bort från lärarutbildningen.

– Det är sorgligt, det finns ju så mycket att lära av. Utan historia får vi uppfinna hjulet om och om igen, säger hon.

Avhandlingen ”Barnträdgårdens vardagsliv: institutioner, pedagogisk verksamhet och emotionshistoria i Västerås 1940–1970” lades fram vid Örebro universitet. Linnéa Waldekranz är i dag verksam som adjunkt vid Mälardalens högskola där hon undervisar blivande lärare i förskolan.

LÄS OCKSÅ:

Överdrivet säkerhetstänk begränsar barns lek

Förskolan som säger ja till riskabla lekar

Från barnkrubba till förskola

Lyssna på Förskolan: