Debatt: Tio idéer som kan göra läroböckerna bättre

Tanke 1: Kan raderna göras kortare – med plats för ordförklaringar?

Forskning visar att texter med kortare rader är lättare att läsa. En fördel är att svåra ord kan markeras med kursiv stil och förklaras i marginalen. Förklaringarna kan vara i ord eller i en form som barn känner igen.

Min dotter visade mig en historiebok där Karl XI kallades envåldshärskare. Det är knappast ett ord barn använder till vardags. Hon skojade:
”Pappa, måste du vara en sådan envåldshärskare igen eller kan du räcka mig flingorna?”

Här kunde man rita en liten teckning av Karl XI i marginalen med en pratbubbla:

”Jag mår bra när jag får bestämma allt själv.”

Under bilden står kort: ”Envåldshärskaren”.

Serietidningsgenren kan användas på fler sätt. Om man berättar om vikingarnas förkärlek för allitterationer, kan man lägga till ett exempel från Kalle Anka-albumet ”Viking på vida vatten”: ”Ära de orädda ankornas ankomst!” (s. 11).

Att barn gillar allitterationer visar Söderberghs forskning. En treåring kunde säga: ”Jag växte, växte och växte som det gröna gräset på grannens äng” (1979, s. 109).

Varför inte låta eleverna skriva egna allitterationer – med eller utan vikingar? Lektionen kan börja med historia men sluta med språklek. Det gynnar både språkutveckling och lärande i alla teoretiska ämnen.

Tanke 2: Måste allt vara uppdelat i ämnen?

Behöver en NO-bok för årskurs 4–6 verkligen vara strikt uppdelad i tre delar: biologi, kemi och fysik? Samma upplägg fortsätter i årskurs 7–9.

Jag minns en elev i år 8 som kämpade med en text om metaller i kemiboken. Efter en halvtimme sa hen: ”Det händer ingenting i den här texten.”

En text som överskrider ämnesgränser hade kanske väckt intresse. Den kunde handla om alkemisternas försök att skapa guld (historia + kemi) eller om bristsjukdomar som beriberi och pellagra, som blev följden när stenkvarnar ersattes av stålkvarnar på 1800-talet. Då försvann mineralrika skal från säden – djuren började äta nyttigare än vi! Sådana berättelser gör fakta levande.

Om jag skrev en kemibok idag skulle jag ta upp jordartsmetaller som litium och kobolt – avgörande för batterier i datorer, mobiler och elbilar. Det öppnar för en berättelse som också rör samhällskunskap och geografi: om urfolket Hongana Manyawa på Halmahera i Indonesien, som kämpar mot gruvbolag som skövlar regnskogen. DN (28 september 2025) berättar hur tusentals människor fördrivits och hur jakten och fisket förstörts: ”Barnen är hungriga. Vi är hungriga ...”

På en bild i tidningen ser vi urinvånare som förtvivlat skjuter med pil och båge mot gruvbolagens väldiga grävskopor. 3 500 människor lever fortfarande kvar i djungeln och cirka 500 av dem har aldrig varit i kontakt med det som vi kallar ”civilisationen”. De tillhör en helt muntlig kultur utan tillgång till skriftspråket. För dem är träden som nu huggs ned besjälade och de använder dem inte ens för att bygga sina hus. Hur ska de kunna försvara sig mot oss ”moderna” människor som anser oss ha rätt till deras naturresurser?

Frågor av det slaget stimulerar det som Kieran Egan i sin bok ”Från myt till ironi” (Daidalos, 2005) kallar en framväxande filosofisk förståelse av världen, samtidigt som de väcker ett känslomässigt engagemang som ökar intresset för skolarbetet.

Tanke 3: Våga ta upp konflikter och kontroversiella frågor

Läroböcker borde oftare skapa intresse för aktuella konflikter. När elever engageras känslomässigt ökar deras vilja att uttrycka sig – både muntligt och skriftligt. Det stärker läsförståelsen och självförtroendet.

Tanke 4: Kan vi oftare dra nytta av barns fascination för det exotiska?

Den grekiske historikern Herodotos reste runt i den då kända världen och samlade material till sitt storverk ”Historia”. Han fascinerades särskilt av det exotiska – allt som var annorlunda jämfört med hans egen kultur.

I Egypten kunde det till exempel handla om märkliga metoder för att straffa krokodiler som begått hemska brott. Herodotos var inte besatt av att dela upp världen i ämnesområden, som många av dagens läroböcker är. ”Historia” är lika mycket en bok om geografi som om historia.

Han levde i en tid då skriftspråket var relativt nytt i Grekland. Barn i årskurs 3–6, som just börjat läsa faktatexter regelbundet, delar ofta hans fascination för allt som är exotiskt, extremt och annorlunda.

Ursprungsfolk är tacksamma ur den synvinkeln – och vi har dem även nära oss. Jag minns hur min dotter kom hem varje dag och ville berätta om samernas liv och sedvänjor. Hennes mellanstadielärare genomförde nämligen ett ämnesövergripande temaarbete om samer. Det omfattade både textilslöjd, där eleverna tillverkade tygpåsar med samiska symboler, och teoretiska ämnen.

I läroböcker för årskurs 4–6 i samhällskunskap borde samernas liv vara ett viktigt inslag. Det kan också väcka engagemang för kontroversiella frågor, som nomadskolorna i Sverige och Finland under tidigt 1900-tal. Då togs barn från sina samiska hem och placerades i skolor långt bort, där deras språk var förbjudet. De sista skolorna av detta slag stängdes först på 1960-talet.

Sådana frågor möter elever i årskurs 8–9, men de är ofta för tunga för yngre barn om de presenteras utan förberedelse.

Tanke 5: Kan vi berätta mer om djur?

När vi talar om det exotiska får vi inte glömma barns starka engagemang för djur. Det gäller både husdjur och exotiska arter från jordens alla hörn.

Djur hör naturligtvis till biologiämnet, men geografiska platser blir också lättare att minnas när man lär sig var olika djur lever. Och vi bör berätta om hotade arter – djur som riskerar att utrotas på grund av människans framfart.

Tanke 6: Kan vi berätta mer om hjältar – både barn och vuxna?

Enligt Kieran Egan är det heroiska en viktig del av den romantiska förståelse av världen som präglar barn, särskilt i mellanstadiet. För att stimulera denna förståelse, som vi enligt Egan borde se som något oerhört positivt, borde våra läroböcker ta vara på fascinationen för djur och berätta om personer som kämpat för dem, till exempel:

• Jane Goodall, som arbetade för att skydda schimpanserna i Tanzania.
• Dian Fossey, som kämpade för bergsgorillorna i Rwanda.

Även här bör vi arbeta över ämnesgränserna. Dessa berättelser handlar om både biologi och samhällskunskap, och kartor som visar var allt utspelar sig hör till geografi.

När faktaböcker skrivs för barn har genren om ”rebelltjejer” blivit mycket populär. Men i en NO-bok på 120 sidor för årskurs 4–6 hittade jag inget sådant – och den intressante Charles Darwin fick bara några få rader.

Tanke 7: Använd öppna frågor oftare

Lärarhandledningar borde uppmuntra lärare att ställa öppna frågor och låta eleverna komma med förslag på vad de vill lära sig mer om.

Det skulle kunna ge oss bättre kunskap om vad som fångat barnens intresse. Då kan man vid behov fördjupa förståelsen av ämnen som väckt särskilt stort engagemang.

Att få verkligt fördjupad kunskap inom ett område stärker självkänslan. Det ger också en djupare förståelse för varför man ska lära sig nya saker: att det är för ens egen skull och för den tillfredsställelse det ger – inte bara för att göra mamma och pappa glada genom att klara ett prov.

Tanke 8: Hjälp elever att identifiera sig med historiska och vetenskapliga personer

Kan lärarhandledningar uppmuntra barn och lärare att bli bättre på att leva sig in i hur människor som påverkat historien och vetenskapen tänkte och kände?

Ett sätt är att låta elever skriva egna berättelser i jag-form. Hur agerade och kände hjältar som kämpade för sitt folks rätt att använda sitt språk, behålla sin kultur eller rädda regnskogen? Hur upplevdes kampen för att skydda utrotningshotade djurarter?

Birgitta Alleklev berättar i boken ”Listiga räven” hur hon låter barnen skriva egna berättelser om Sveriges kungar i jag-form, till exempel ”Jag, drottning Kristina”.
Skulle inte även läroboksförfattare kunna uppmuntra detta? Barns känslor är en resurs – det som väcker känslor blir också lättare att komma ihåg.

Tanke 9: Måste läroböcker vara så tunna?

Att spara pengar är viktigt i skolan. Men måste läroböcker vara så tunna?
Walter Ong skriver i ”Muntlig och skriftlig kultur” att talspråket – som är barnens värld – kännetecknas av redundans. För att fånga intresset behövs information som kanske inte är livsviktig men som gör stoffet levande.

Berättar man om Karl XII är det kanske inte nödvändigt att veta att han drack åtta liter öl per dag. Men det gör honom mer intressant och ökar lusten att lära sig mer om både honom och hur det svenska Östersjöimperiet rasade samman.

Tjockare böcker med mindre glättiga färgbilder och mer text som förklarar nya begrepp skulle välkomnas av mig – och säkert av många kollegor. Samtidigt är det viktigt att, som Pauline Gibbons påpekat i sina böcker om genrepedagogik, inte förenkla för mycket. Förklara svåra abstrakta begrepp – men ta inte bort dem!

Tanke 10: Måste allt utgå från en lärobok?

Mer livfulla läroböcker av det slag jag föreslår i detta debattinlägg skulle skapa intresse för fler ämnen och för ett mer problembaserat lärande – eller kanske frågebaserat lärande.

Men vi har också en lag som säger att varje skola ska ha ett fungerande skolbibliotek med anställd personal. Lärarhandledningar borde betona behovet av varierade arbetssätt.

Visst kan man ge en läxa i läroboken – särskilt om svåra ord och begrepp förklaras i marginalen, så att inte barnen blir beroende av att det ska finnas vårdnadshavare med akademisk utbildning hemma. Men en läxa i historia kan lika gärna vara att läsa en valfri historisk ungdomsbok och sedan redovisa den för klassen.

Boken kanske inte handlar om något som står på schemat just nu, men förkunskaper inför kommande ämnen skadar inte. Och repetition av något man läste tidigare är heller inte fel. För att inte tala om det faktum att chansen för att en elev ska bli genuint intresserad av historia ökar om skolan erbjuder mer än en ingång till ämnet.

Barn- och ungdomsböcker väcker ofta intresse för nya kunskapsområden – och då kan även läroboken komma till användning.

Ett exempel: ”Saffransmysteriet” i serien ”Lasse-Majas detektivbyrå” innehåller en hel liten lektion i nationalekonomi. Författarna förklarar hur låg tillgång och hög efterfrågan driver upp priset – på ett språk som barnen förstår.

Då kan det vara spännande att slå upp läroboken i samhällskunskap och läsa om motsatsen: hyperinflationen i Tyskland 1923. På bara tio månader steg priset på en limpa bröd så mycket att den kostade 250 miljarder mark. När mannen kom hem med sin månadslön gällde det för hans fru att skynda sig till marknaden – nästa dag kunde pengarna vara nästan värdelösa.

Med fler skönlitterära böcker och faktaböcker som skrivits med respekt för barns språkliga förståelse ökar våra möjligheter att väcka intresse för läsning och lärande. Den ökande tillgången till material som kan skapas med hjälp av AI bidrar också till detta.

Traditionella läroböcker kan göras mycket mer levande och bli en del av denna positiva trend.

Björn Blomberg, lärare i engelska och i tyska som modersmål samt skribent

Litteratur:

Alleklev, Birgitta och Lindvall, Lisbeth: Listiga räven – läsinlärning genom skönlitteratur, En bok för alla 2001.

Alleklev, Birgitta och Lindvall, Lisbeth: Listiga räven smyger vidare – litteraturen som väg till kunskap från år 4, En bok för alla 2003.

Egan, Kieran: Från myt till ironi. Hur kognitiva verktyg formar vår förståelse. Daidalos 2005.

LÄS ÄVEN

Därför är läroböcker bra – i alla ämnen

Därför glöms kvinnor bort i historieundervisningen

Debatt: Hur ska eleverna utveckla sin läsförmåga i en skola utan böcker?

Läroboken har bytts ut – mot kopieringskaos

Både kunskapssyn och läromedel måste uppdateras