Debatt: Tiden när lärare respekterades är förbi

Jag har hört talas om en svunnen tid. Möjligen en utopis guldskimrande sagotid. Troligen guldskimrande och utopisk och således ouppnåelig eftersom under denna svunna tid var lärare respekterade. För mig framstår det som en sagornas tid, en tid där mitt arbete ansågs viktigt, en tid då jag ansågs kunnig, en tid då jag och mina lärarkollegor ansågs som en viktig del i byggandet av det demokratiska samhället. Möjligen var det också en tid när lönen var mödan värd.

Till mitten hunnen på ”min” levnadsbana, eller kanske yrkesbana, kan jag blicka tillbaka på mina utbildnings – och yrkesverksamma år. Och, de präglas inte av ett guldskimmer!

Självklart val för mig

För mig var det ett aktivt och självklart val att utbilda mig till gymnasielärare i svenska, religion och filosofi. Jag brinner för mina ämnen, för mötena med elever, för bildning och utbildning. Under min studietid träffade jag mängder med kunniga och kompetenta blivande kollegor, människor som likt jag såg framemot ett kommande yrkeslivet. Men från andra, de som valt andra vägar i livet, bemötes mitt val av utbildning på ett annat sätt. Än idag minns jag ett samtal jag hade under en middag. Min bordskavaljer frågade mig vad jag gjorde. Hans svar på att jag pluggade till gymnasielärare är talande för mångas synsätt.

”Varför då?” (med en lätt nedsättande ton)

Jag tänker även på de oräkneliga gånger elever frågat varför jag jobbar som lärare när jag kunde blivit något annat. Frågor som varför jag inte blev läkare eller ingenjör eller vad som helst som hade gjort att jag tjänade mer, är ordalydelser som jag allt för ofta fått höra. Men nog är det väl så att varken jag eller mina lärarkollegor valt yrke med monetärvinning i åtanke.

Vi har väl dock alla hört att pengar inte är allt, att pengar inte kan köpa lycka. Må så vara. Allt som glittrar är ej guld. Respekt och bekräftelse på kunnande är dock i mina ögon en guldskimrande och utopisk dröm. Min text blir anekdotisk – upplevelser och erfarenheter talar ett tydligt språk. Ännu ett minne, dystopiskt till sin karaktär. Ett av mina första yrkesverksamma år ställdes jag en morgon inför en obehaglig verklighet. Vem var jag att säga att min bedömning av språket i en uppsats var mer korrekt än någon annans bedömning av samma text? Den andra i den här historien – en förälder till en elev.

Ovälkommen gäst

Denna morgon stod det en förälder tillsammans med sitt barn, min elev, utan för dörren till mitt kontor. I handen hade föräldern sitt barns, min elevs, bedömda text. Detta överraskande möte hade föregåtts av någon veckas mailkonversation där föräldern i detalj ville få bedömningen förklarad. Utöver mina förklaringar hade jag dessutom bett en ämneskollega bedöma samma text, vi var överens. Stressen efter lämning på förskola och planering som behövde göras ersattes av en ovälkommen gäst som utan att fråga självsäkert klev in på mitt kontor och satte sig ned. Skamsen följde även eleven med in och fick lyssna på samtalet som sedan ägde rum.

”Jag läser och skriver god svenska och anser att bedömningen du gjort är felaktig. Vi talar och skriver svenska båda två och vad ger dig rätten att påstå att din bedömning av den här texten är mer korrekt än min?”

Retroaktivt önskar jag så att jag hade haft mer skinn på näsan, att jag kommit med ett dolklikt svar. Verkligheten blev en annan. Jag hade velat tala den där överläkaren, som hen var, till rätta. Jag hade velat förklara att precis som hen är expert på sitt område är jag det på mitt. Jag hade velat …

Svaret jag skulle vilja ge

Jag lever inte i en svunnen tid, jag lever här och nu. I en tid då jag ifrågasätts, i en tid då värdet av mitt arbete förringas, i en tid då läraryrket i stor utsträckning trivialiseras. Jag hade velat säga till den där överläkaren:

”Utan lärare, inga överläkare, inga ingenjörer, inga advokater. Och ja, min långa utbildning ger mig kunskapen som krävs att bedöma och lära ut det svenska språket.”

För övrigt vill jag ändå säga att eleven som skämdes så för sin förälder i slutändan, i slutet på kursen när jag fått undervisa, fick högsta betyg i svenska. Eleven, eleverna, och deras utveckling är det guldskimmer som ändock finns kvar än idag.

Maja Laulund, gymnasielärare i svenska, filosofi och religion

• Detta är en tyckande text. Det är artikelförfattaren som står för åsikterna som förs fram i den, inte Ämnesläraren.

LÄS ÄVEN

Svenskläraren: Därför tvingar jag mina elever att läsa ”urtrista” böcker

Persson: Vi lärare är experter – låt oss visa det

Herlitz: Det är inte lärarnas uppgift att skönmåla skolan

Lär dig hantera föräldratyperna