Olika lärstilar är ren pseudovetenskap

Det amerikanska professorsparet Kennet och Rita Dunns modell om ”Learning styles” spred sig som en löpeld över världen för något decennium sedan. Sverige var inget undantag. Nu skulle lärarna anpassa sig till elevernas olika lärstilar som enligt duon styrdes av fem faktorer – miljömässiga, emotionella, sociologiska, fysiologiska och psykologiska.

I Learning styles fanns även resonemang om höger och vänster hjärnhalva.

Skolverket var inte sen att haka på. Även medierna skrev positivt om trenden. I en artikel från 2013 i Skolvärlden med rubriken ”Fler lärstilar behövs” säger Lena Boström, i dag professor vid Mittuniversitetet:

– Alla människor har en unik lärstil med individuella drag som är resultatet av hur genetiska faktorer och invanda beteenden samverkar. Ingen lärstil är bättre eller sämre än någon annan.

Artikeln finns kvar på nätet med varningstexten att det är pseudovetenskap och inte giltigt och en länk till artikeln ”Rensa skolan från hjärnmyter och banala experttips”.

Så svarar professorn

Trots att lärstilarna i dag betraktas som pseudovetenskap lever de vidare. Bland annat på Mittuniversitetet där lärstilarna finns kvar i kursprogrammet som en del
i en kurs i studieteknik.

Varför? Lärstilar betraktas ju som ­pseudovetenskap?

– Det finns ett hundratal modeller som kan betecknas lärstilar, med mer eller mindre empirisk forskning som grund, säger professor Lena Boström. Det är viktigt i sammanhangen att precisera vilken ­modell/teori som kritiseras. Det finns modeller som har omfattande forskning som grund och det finns modeller som har ringa forskning.