Svenskläraren: Därför tvingar jag mina elever att läsa ”urtrista” böcker

Regntung novembermorgon. Eleverna sitter tysta och förväntansfulla i väntan på att fröken, jag, ska ta till orda och inleda dagens lektion i svenska. Nej, nu far jag med osanning. Eleverna suckar ljudligt och vrider på sig som i protest när jag än en gång kommer in i klassrummet med en trave böcker.

”Ska vi läsa bok? Igen!” slungas ut likt en uppgiven svag protest. Och läsa igen var precis det vi gjorde. Den gången och med den klassen lästes Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien”.

Jag talade mig varm om Lagerlöfs berättande, om avtrycket hon gjort. Om att vissa böcker bara ska läsas. Att engagera och väcka läslust hos ett gäng trötta gymnasielever kan tyckas dömt att misslyckas. Och dessutom när det gäller en bok som tydligen är ”urtrist och asgammal”.

”Kanske är jag elak”

Skam den som ger sig. Kanske är jag elak och gammalmodig som ”tvingar” mina elever att läsa svenska klassiker? Men för mig finns ett uppenbart värde i detta tvång och vid det här tillfället synliggjordes det.

På alla frågor om varför de skulle läsa den här boken, och hur de kunde få bra betyg på uppgiften svarade jag undflyende. Jag ville och vill alltjämt få mina elever att se bortom betyg och skoluppgifter, bortom mätbar kunskap. Ett Sisyfosjobb jag tror mig dela med alla mina lärarkollegor.

Utbildning är inte bara mätbar kunskap och betyg. Stammen i ordet utbildning är bildning. Bildning är bredare. Bildning är en bas att stå på. Bildning ger oss möjlighet att orientera oss och verka i den värld vi lever i. Jag tror mig ha Selma Lagerlöf som stöd när jag säger att bildning inte bara handlar om formell utbildning utan om att ge eleverna en förståelse för världen runt omkring dem. En förståelse för så väl nutid och framtid men en sådan förståelse kräver också dåtid.

Och att läsa ”Kejsaren av Portugallien” kan faktiskt bidra till det.

Nästa lektion blev gnistrande

Den där regntunga novembermorgonen och läsningen som påbörjades då fick ett lyckligt slut.

Någon gång under de lektioner vi läste och jobbade med boken och jag än en gång fick frågan om varför de skulle läsa en bok som ingen tycker är intressant, blev mitt svar av ett annat slag.

”Gå hem till eller ring era mor- eller farföräldrar och fråga om de läst Lagerlöf”, sa jag, troligen något uppgivet även om det faktiskt var en uppmaning.

Jag vill skriva att nästa lektion ägde rum en gnistrande solig försommardag men det får vara osagt. Men gnistrande var lektionen.

Vill bilda – inte bara utbilda

Tänk, det räckte att en elev tagit min trötta uppmaning på allvar. En elev hade haft ett långt och intressant samtal med sin mormor om ”Kejsaren av Portugallien”. En elev hade diskuterat Klara-Gullas öde och Jans galenskap. Med sin mormor. En elev hade fått mervärde av sin undervisning i svenska på gymnasiet. I den klassen fick jag inte därefter lika mycket mothugg när jag klev in i klassrummet med en trave böcker. 

Många av böckerna var såklart fortfarande ”urtrista och asgamla”.

Men jag vill bilda och inte bara utbilda så de får väl tycka lite vad de vill om mitt val av litteratur.

Maja Laulund, gymnasielärare i svenska, filosofi och religion

• Detta är en tyckande text. Det är artikelförfattaren som står för åsikterna som förs fram i den, inte Ämnesläraren.