Stor granskning: Lärarna sågar Skolverkets läslistor

Det var en optimistisk minister som i december ifjol tog emot Skolverkets och Kulturrådets listor med drygt 250 tips på skönlitteratur till lärare i förskolan och skolan.

– Vi måste vända den läskris Sverige befinner sig i och jag är övertygad om att läslistorna kommer bidra i det arbetet, sa Lotta Edholm (L) som då var landets skolminister.

Likt Skolverket är hennes förhoppning att läslistorna ska väcka lärares och elevers läsglädje och bidra till att barn och unga börjar läsa mer.

Listorna kommer inte med något lästvång. I stället är litteraturförslagen tänkta att inspirera, engagera och väcka nyfikenhet på skolorna.

”Slöseri med tid och papper”

Men något skriande sug efter boktips från myndigheterna verkar lärarna inte bära på. Ett halvår efter det att listorna publicerats har en majoritet av lärarna inte brytt sig om dem, visar Ämneslärarens undersökning som besvarats av 864 lärare i grund- och gymnasieskolan.

Varannan svarande lärare uppger att läslistorna inte har påverkat deras litteraturval alls. Ytterligare 15 procent av lärarna i undersökningen vet inte ens vilka verk som listats.

Bland dem som faktiskt har tagit del av listorna finns det gott om lärare som sågar myndigheternas urval. Läslistorna ”dödar lusten att arbeta med litteratur” och döms ut som ”ett slöseri med tid och papper”.

Trots att ett av de tyngsta urvalskriterierna var att boktipsen skulle öka barns och ungas intresse för läsning anser många lärare att det är ytterst få titlar som kan få fart på elevernas läsglädje.

Litteraturen är förlegad och väcker ingen läslust. Tvärtom går många av böckerna rakt över huvudet på eleverna, skriver lärare i sina svar.

”Har en drömbild”

Svenskläraren Lovisa Zels tycker att många av böckerna som riktar sig till högstadiet är alldeles för smala, utdaterade och valda helt utan elever i åtanke.

Hon ser visserligen att det finns ett stort värde i att lyfta författare som Selma Lagerlöf, John Steinbeck och Hjalmar Söderberg i undervisningen om litteraturhistoria. Men hon betvivlar starkt att det är författarskap som får 14-åringar att vilja läsa mer på egen hand.

– Tyvärr känns listorna framtagna av vuxna som aldrig varit i ett klassrum och som har en drömbild av vad elever borde vilja läsa. Man har utgått från sina egna litterära och kulturpolitiska värderingar snarare än böcker som faktiskt lockar till läsning och som kan råda bot på läskrisen, säger Lovisa Zels.

Man har utgått från sina egna litterära och kulturpolitiska värderingar snarare än böcker som faktiskt lockar till läsning.

Mellanstadieläraren Maria Guthke har också reagerat på att spännande, roliga och äventyrliga böcker, som barnen själva tycker om att läsa, inte har kommit med på listorna för de yngre eleverna.

Populära böcker som ”Lasse-Majas detektivbyrå”, ”Harry Potter” och ”Dagbok för alla mina fans” har till exempel inte kvalat in.

Hennes farhåga är att läslistorna inte bara inspirerar utan också begränsar lärares bokval och att det sker på bekostnad av barnens egna favoriter.

 – Jag är rädd att den mer anspråksfulla skönlitteraturen på listorna ska ses som viktigare att läsa och att annan litteratur får lägre status. Men det finns inget som dödar läslusten så mycket som att tvingas att läsa något mot ens vilja, säger Maria Guthke.

Saknas en röd tråd

En annan invändning mot listorna är att myndigheternas urval känns slumpartat och godtyckligt. En av dem som saknar en röd tråd och en tydlig helhetstanke med listorna är svenskläraren Edith Marelli. Hon blev besviken när hon såg listan som riktar sig till gymnasiet.

– Urvalet är väldigt spretigt. Det känns som att man har tänkt att allt och alla måste representeras. I stället för att sätta ned foten och säga ”det här är vårt urval” så har man försökt vara alla till lags. Och då blir ingen glad, säger hon.

I stället för att sätta ned foten och säga ”det här är vårt urval” så har man försökt vara alla till lags.

Edith Marelli välkomnar titlar som ”Främlingen” och ”Doktor Glas” och tycker att listorna kunde ha innehållit ännu fler klassiker. Även om hon är stark motståndare till en obligatorisk kanon hade hon gärna sett att läslistorna hade fungerat som ett riktmärke för vilka verk lärare kan förvänta sig att eleverna klarar av att läsa i olika stadier.

– Hade listorna lämnat förslag på böcker som elever bör komma i kontakt med under gymnasiet och som lärarna kunnat välja bland så hade det varit en positiv styrning. Den typen av listor hade kunnat ge en större sammanhållning i vad som läses i skolan, säger Edith Marelli.

Läraren: Finns en misstro mot oss

Men tanken på att begränsa lärarnas autonomi och att likrikta deras litteraturval får många av lärarna i Ämneslärarens undersökning att slå bakut.

Att myndigheterna har tagit fram boktips till välutbildade, belästa lärare som är vana att välja litteratur till sin undervisning upplevs i många fall som djupt provocerande.

Lovisa Zels tillhör dem som tycker att det finns betydligt viktigare saker för myndigheterna att lägga tid och resurser på.

– Vi känner våra elever och gör redan genomtänkta litteraturval. Jag upplever att det finns en misstro mot vår ämneskunskap och kompetens. Ingen annan yrkesgrupp med lika lång akademisk utbildning blir knäppta på näsan lika ofta som vi, säger Lovisa Zels.