Lars Trägårdh: ”Ska vi ens ägna tid åt detta?”

Samtidigt som Skolverket och Kulturrådet har tagit fram läslistor som lärare kan inspireras av – men som de inte är ålagda att använda – har regeringen beställt en svensk kulturkanon. Den ska innehålla 100 verk och företeelser, bland annat litteratur, och bli ett ”verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”, enligt regeringen.

Arbetet med att ta fram en kanon har drivits av en kommitté som ska presentera sina förslag nästa vecka. Först då blir det känt hur kommittén vill att en kanon ska användas. Men kommitténs ordförande Lars Trägårdh har inte gjort någon hemlighet av att han anser att den bör få ett stort genomslag i skolan.

– Jag menar inte att elever bara ska läsa verk som en kanon listar utan den ska ses som en grundbult. Alla elever är betjänta av att få en gemensam kunskapsgrund. Jag tror att det är viktigt att enas om att det finns vissa urkunder som vi inte kan komma ifrån, säger Lars Trägårdh.

Han har följt lanseringen av myndigheternas läslistor med stort intresse, väl medveten om att frågan om en kulturkanon – likt läslistorna – ska vara valbar i skolan eller om den ska vara obligatorisk i undervisningen är laddad.

”Det är vad som står på spel”

Några förslag som detaljstyr vilka författares verk som ska tas upp i ett visst skolstadium kommer kommittén inte heller att presentera, enligt Lars Trägårdh. Samtidigt är han tydlig med att han ser risker med att låta en kanon – likt läslistorna – vara helt valbar.

Får lärare på egen hand bestämma hur de ska förhålla sig till verken riskerar elever att få väldigt olika undervisning beroende på vilken lärare de har och vilken skola de går i. Och det är allvarligt, menar Lars Trägårdh.

– Barn på skolor med olika förutsättningar och pedagogik får i sådana fall mycket skild kunskapsinhämtning. Det är vad som står på spel. Så frågan är om lärarnas autonomi ska vara trumfkortet här snarare än barns rätt att få lika tillgång till en grundläggande bildning? Det måste vi diskutera, säger han.

”Ska vi ens ägna tid åt detta?”

Lars Trägårdh tar Danmark som ett lika delar varnande som inspirerande exempel. Där infördes 2004 en litteraturkanon med 14 författare som eleverna måste läsa i grund- och gymnasieskolan.

Utöver det sammanställdes kompletterande kanonlistor som skulle vara vägledande men inte obligatoriska. De senare har knappt haft något genomslag alls, enligt Lars Trägårdh.

Att två av tre lärare i Ämneslärarens undersökning svarar att deras litteraturval inte har påverkats av Kulturrådets och Skolverkets listor skulle kunna tyda på att de svenska läslistorna riskerar att gå samma öde till mötes, menar han.

– Det danska exempel sätter fingret på ett problem som er undersökning också tyder på; nämligen att frivilliga läslistor kan bli ett spel för galleriet och bara läggas på hög. Jag säger inte att det måste bli så men om så är fallet måste vi fråga oss – ska vi ens ägna tid åt detta?

Det danska exempel sätter fingret på ett problem som er undersökning också tyder på; nämligen att frivilliga läslistor kan bli ett spel för galleriet.

Lars Trägårdhs uttalanden om att skolan bör vara central i spridningen av en kanon har mötts av motstånd. Kritiker har bland annat argumenterat för att en litteraturkanon underminerar välutbildade lärare som känner sina elever och som själva är kompetenta att avgöra vilka böcker som fungerar i undervisningen.

”Blandar ihop auktoritet med auktoritär”

Men Lars Trägårdh tvivlar på att det finns lärare som inte skulle ha någon glädje alls av en kanon.

– Jag tror att man blandar ihop auktoritet med auktoritär. Jag lutar mig själv alltid mot auktoriteter. Visst vet folk som läst och studerat ämnen i årtionden mer än jag. I debatten framstår det som att man inte litar på lärarna men det är feltänkt.

En annan invändning mot en tvingande litteraturlista har varit att läskrisen kan förvärras om elever blir pådyvlade tung klassisk skönlitterärtur som de inte mäktar att läsa. Men det argumentet biter inte på Lars Trägårdh.

Jag uppfattar inte att skolan i första hand ska vara en fest.

– Jag uppfattar inte att skolan i första hand ska vara en fest. Skolan är en plats som bör präglas av viss disciplin. Är det vår roll att alltid se till att allt är lätt och roligt för barnen? Lär du dig mer av motstånd än av att bli kammad medhårs? Givetvis måste skolan innebära utmaningar för eleverna, annars sker inget lärande.