Jag jobbar med upplysningen tillsammans med mina tvåor på gymnasiet och vi läser ”Candide” samtidigt som vi tittar på hur den är typisk för sin tid. Mina elever är intresserade och samarbetsvilliga, det är de alltid, men det här är ändå svårt. De läser, jag plockar upp citat och förklarar – hjälper till att göra kopplingen helt enkelt. Men, under de 25 år som jag har varit lärare så har det blivit svårare och svårare för eleverna att förstå ”Candide”, och jag funderar över hur vi ska kunna förändra det här?

Fredrik Sandström sätter fingret på en del av problemet i artikeln om att elevernas betyg i svenska bara fortsätter falla i Ämnesläraren när han pekar på att elevernas bristande ordförråd är en av anledningarna till att det är svårt att förstå text. Lägg därtill att elever idag ofta är mycket ovana vid att sitta stilla och läsa i klassrummet. De är vana vid att lärare går igenom vad de ska kunna och att det finns digitala presentationer att repetera utifrån när de väl sitter hemma.

Texten är marginaliserad

Men jag tror att det finns ytterligare en viktig faktor som fäller eleverna när de försöker läsa. De har läst så lite – texten har varit så marginaliserad i deras liv – att de inte förstår vad ord på papper kan erbjuda. Mycket av deras energi går åt till att förstå det som står, och då får de stora känslorna stå åt sidan. Ingen av mina elever höjer på ögonbrynen när de läser Diderots ord: ”Människan kommer inte att bli fri förrän den siste kungen strypts med den siste prästens inälvor.” De har fullt upp med att förstå vad det betyder. Jag får läsa det högt flera gånger och påpeka att det är rätt hårda ord och stark kritik emot, inte bara ett utan två system.

Om text, oavsett om det är sakprosa eller skönlitteratur, blir så marginaliserad som den är för många unga människor idag, ja då är det inte så svårt att förstå att resultaten i skolan sjunker. Om den största förväntningen på en text är att den ska förmedla någon slags lättillgänglig information så är mycket förlorat redan på förhand. Om bara den rörliga bilden med ljud kan få oss att känna saker – reagera på det – så har vi ramlat långt ner i avgrunden.

Fredrik Sandström säger i artikeln i Ämnesläraren att mer läsning är den enda lösningen på problemet, och det håller jag verkligen med om. Men den stora frågan är hur vi kan ge läsförmågan det utrymmet i alla skolans ämnen tills vi är tillbaka på rätt spår? Jag menar, de flesta lärare i alla ämnen och årskurser uttrycker stress över att hinna med allt stoff som finns i de olika kurs- och ämnesplanerna – då är det svårt att se hur tid till läsningen ska kunna frigöras. Samtidigt så är det ju det kontinuerliga läsandet som behövs – i alla ämnen och på alla lektioner – så att det återigen blir ett sätt att uppleva och känna saker, precis på samma sätt som vi gör när vi lever i den verkliga världen.

För mig är det ofattbart

Så, drömmen är kanske att våra skolpolitiker kunde rikta blicken mot det här problemet och fråga oss lärare vad vi behöver för att säkerställa att text, all text, blir central i skolan igen och inte något som bara dyker upp på enstaka lektioner i ett väldigt specifikt syfte. Hur kan vi lärare få mandat att, när det behövs, fokusera på text i högre utsträckning – även om det innebär att något innehåll får stryka på foten för att det inte hinns med? För mig är det ofattbart att det här inte är prio ett när nya styrdokument ska utformas. Är det bara jag som är orolig för vad som händer när människor inte längre kan läsa och skriva ordentligt?

För att återgå till dagens lektion kring ”Candide” – kanske är det så enkelt att makthavarna inte kan förstå vilken effekt det här får för demokratin i samhället framöver? Möjligen är de som bestämmer alla några slags tabula rasa som väntar på att genom erfarenhet förstå världen? Trots att det ju redan finns en massa empiri om vi tittar bakåt i historien – vi har ju alltid fått skörda det vi sår så att säga. Och den här trädgården som vi är satta att odla efter bästa förmåga, den prunkar inte på långa vägar så mycket som den hade kunnat göra – och det beror inte på lärarna i skolan utan snarare på skolpolitiker som väljer att fokusera på annat. Kanske tänker de, precis som Pangloss, att allt sker till det bästa, i denna den bästa av alla tänkbara världar?

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare.

LÄS ÄVEN

Herlitz: Elevdriven undervisning är en vansinnig tanke

Herlitz sex tips: Så skapar vi en läsande skola

Herlitz: Utan böcker kommer eleverna inte att läsa

Herlitz: När formen styr skrivandet blir orden tomma på innehåll

Herlitz: Våga tänk om – gör läsningen central i skolan!

Herlitz: Galet att plocka bort läsningen bara för att den är svår

Herlitz: Nej, man kan faktiskt inte läsa med öronen