Krönika Kan rädslan att misslyckas göra att elever väljer att inte dyka upp alls eller att känna efter lite extra för att kunna bli sjukanmäld, undrar svenskläraren Emilia Friberg.
I förra veckan spelade mina elever in sina samtal om en film som vi har sett. Vid det aktuella lektionstillfället så var halva gruppen frånvarande. Det skapade en viss oro bland de elever som var på plats. Kan en dålig prestation på den här uppgiften göra att deras svenskbetyg sänks? Jag tog ett djupt andetag och svarade ”Nej, ni som är här kan höja er med hjälp av den här uppgiften”. Eleverna var fortsatt lite skeptiska men accepterade att de var tvungna att göra uppgiften. De delades in i grupper och började sina samtal.
”Lätt att bli konspiratorisk”
Elevernas frågor är relevanta. Men det som gror i mig är funderingar kring de som inte dök upp. Anledningarna kan ju vara många. Några spelade skol-DM i innebandy, majoriteten hade anmäld frånvaro och någon skolkade. Kan rädslan att misslyckas göra att elever väljer att inte dyka upp alls eller att känna efter lite extra för att kunna bli sjukanmäld? Lektionen innan svensklektionen hade klassen även SO-prov i geografi med undertecknad. Det är lätt att bli konspiratorisk dagar som denna.
Mina elever har gått nio år i grundskola. Om vi leker med tanken att de nu skulle misslyckas med en uppgift i slutet av årskurs nio, hur stor inverkan har det på slutbetyget? Antagligen minimal om de har visat på djupare och större kunskaper vid mängder av andra tillfällen. Trots det är osäkerheten och rädslan för att misslyckas stor. Ingen kan utvecklas utan att göra misstag.
”Stolt över eleverna”
Om vi lär av misstagen så gör de ju att resultatet i slutändan kan bli ännu bättre. Att straffa ut sig själv och att inte ens testa blir ju bara en del av en nedåtgående spiral där stressen och pressen snarare ökar. Det kan bara bekvämt i stunden men är allt annat än konstruktivt i det långa loppet. Ett självsaboterande beteenden vinner ingen på. Den som idkar detta riskerar att aldrig våga.
Jag är stolt över eleverna som genomförde uppgiften. Men kanske ännu viktigare så är jag stolt över den elev som vågar dyka upp vid nästa tillfälle. Förhoppningsvis tar mina niondeklassare med sig den insikten till gymnasiet.
Emilia Friberg är högstadielärare i svenska och SO på Västra Stenhagenskolan i Uppsala.
Läs hela granskningen av bedömningshetsen
Bedömningshetsen knäcker både lärare och elever
Så stympar betygsfokuset undervisningen
Omprov äter upp lärarnas tid: ”Tar aldrig slut”
Nya slutproven skapar läraroro: ”Ökar trycket”
Betygsutredaren: Formativ bedömning har lett lärarna fel
Så avdramatiserar Malin bedömningen
Jarnlo: Naivt att tro att nya slutproven ska minska hetsen
Elicia, 16: Skolans ständiga bedömningar bryter ner oss elever