Boberg: Jag måste gå igång på en bok för att få eleverna att göra det

Jag jobbar på högstadiet och ja det är hemskt sorgligt när det kommer upp elever som inte ännu är fullt läsande. Jag har många gånger bevittnat vad dessa elever gör för att undvika situationer när det ska läsas, både de tysta och försynta strategierna samt de högljudda och mer destruktiva formerna.

Här behöver vi pedagoger komma in med vårt hantverkskunnande – göra innehållet begripligt, överkomligt och möjligt för våra elever. Ofta tycker jag mig märka att det är just det överkomliga som är koden när jag får en motvillig elev att ta steget ut och sätta sig med en bok som de inte bara läser, utan faktiskt tar till sig och ger sig själv tid att läsa från pärm till pärm. 

”Få dem att läsa Karin, det är nyckeln”

För flera år sedan skrev rapparen Petter en text i Dagens Nyheter som jag ofta återkommit till med mina elever. En text jag tänker på när det gäller läsning och då framförallt motviljan till att läsa:

”Det spelar ingen roll vad du börjar läsa, bara du läser. Till slut läser man ändå den litteratur som räknas som ’fin’ litteratur. Jag började läsa skitböcker, men gick efter ett tag över till svårare läsning.”

Ganska exakt detsamma sa även en kollega till mig, under mina tidigaste år som lärare, när denne ville ge mig goda råd – på klingande skånska: ”Få dem att läsa Karin, det är nyckeln.”

När jag kan presentera ett sammanhang för det innehåll som elevens bok har så gör jag det lockande för eleven att läsa. Därför blir jag lite fundersam kring de här läslistorna som Skolverket nu har presenterat. Nej, jag är inte särskilt insatt i hur det är tänkt att fungera och har bara som snabbast skummat igenom vilka böcker som finns med på listorna. Vad jag däremot har märkt, och tycker mig kunna säga med bestämdhet, är att de böcker elever faktiskt börjar läsa ofta är de böcker som jag själv också går igång på. Böcker som jag kan locka mina elever att ta till sig. Böcker jag kan slå in som vackra presenter av lockelse. Dessa böcker är de böcker som jag får mina elever att inte bara läsa utan även säga: ”Kan jag få läsa lite till?” De böcker som får vårdnadshavarna att höra av sig och säga: ”Mitt barn har aldrig läst en bok hemma på väldigt länge men nu försvann han upp på rummet med sin bok.”

Denna förmåga att locka eleverna är en färskvara och inget jag på rutin kan locka fram utan ett genuint intresse för bokens innehåll och vad det kan ge läsaren. Jag behöver ju dessutom övertyga mig själv gång på gång – är det här en titel jag kan få mina elever att gilla och vilja läsa?

Mindre klasser viktigare än läslistor

Min tveksamhet kring Skolverkets läslistor har alltså inte med titlarna att göra, de är säkert väl valda. Däremot blir jag fundersam över hur de är tänkta att användas. Är det så att jag som lärare själv inte går igång på innehållet då kommer jag inte att kunna locka mina elever att läsa dessa böcker – i synnerhet inte de som redan i utgångsläget känner ett stort motstånd till läsning.

Under hösten har vi haft andra världskriget som tema för vårt läsande. Skolan har jag jobbar på har flera titlar i ämnet och jag valde följande titlar: ”Boktjuven”, ”Mannen utan öde”, ”Ulrike och kriget” samt ”Pojken i randig pyjamas”. Alla med olika omfång och svårighetsgrad. Eleverna fick själva välja vilken bok de skulle läsa och jag presenterade innehållet för dem för att underlätta valet.

”Boktjuven” har själv försökt att läsa vid ett flertal tillfällen, men jag har inte blivit såld på boken helt enkelt. Så är det ju, vissa böcker faller man för och andra inte. Och här har vi det intressanta: Inte en enda av mina elever valde ”Boktjuven”, istället fördelades elevernas bokval ganska jämnt mellan de tre andra titlarna. Tro mig, inte vid något tillfälle sa jag vad jag egentligen tycker om ”Boktjuven”. Men något jag gjorde smittade ändå av sig. Hade jag däremot bjudit in kollegan som älskar just den titeln så hade utfallet av elevernas bokval säkerligen blivit helt annorlunda.

Vår yrkeskunnighet och vårt eget engagemang för innehållet i böckerna vi läser i våra klassrum är vad som skapar läslust och vilja att ta sig an texterna när elevernas ursäkter är många och motståndet är stort. Och då är det nog inte läslistor som är det viktiga, utan mindre klasser (jag väntar fortfarande på när den frågan ska hamna högst upp på agendan) och fler vuxna i våra klassrum. Vuxna med ämneskunskaper, vuxna med förmåga att leda en klass och vuxna som ges både tid och möjlighet att vara där för eleverna, så att läraren får vara just lärare. 

Karin Boberg är lärare i svenska och SO-ämnen på Malmsjöskolan i Botkyrka.

LÄS ÄVEN

Boberg: Därför drar jag i handbromsen på svenskan

Boberg: Där och då känner jag – vilket jobb jag har!

Boberg: Därför fortsätter vi lärare att vattna våra blommor

Boberg: Tuff utmaning när man inte går igång på ämnesinnehållet

Boberg: Boken som får föräldrar att höra av sig med hejarop