Sandström: Vi glömmer bort att elever måste ta eget ansvar
Krönika Självklart har skolan och läraren ansvar att skapa goda förutsättningar för elevens lärande. Men det är inget ensidigt ansvar. Eleven måste också göra sitt. Samtalet om elevens ansträngning och ansvar känns bortglömt, skriver svenskläraren Fredrik Sandström.
Politiker har under flera års tid lovat att lärares administration ska minska. Men det hjälper föga när huvudmännen har investerat miljoner i allehanda administrativa system till skolans målstyrda verksamhet. De flesta av landets skolor redovisar elevernas resultat regelbundet i plattformar där vårdnadshavare ges tillträde. Provresultat, läxförhör och inlämningsuppgifter matas in och meddelanden skickas hem otaliga gånger per termin om ”hur det går” i skolan. Jag är aningens bekymrad över tilltron som skolan och utomstående aktörer visar för denna tidsödande administration. Att vårdnadshavare inte aktivt tar del av informationen eller har svårigheter på grund av de dysfunktionella systemen är en annan fråga som jag lämnar därhän. Detsamma gäller läroplanens konstruktion med dess inhumana betygssystem, som är svårt att förstå för både lärare och lekmän. Det finns en rad andra problem med att frekvent redovisa elevernas resultat i plattformarna.
Att gå hem och berätta hur det har gått på senaste matteprovet, SO-inlämningen eller det muntliga förhöret i engelska klarar nästan alla elever av från tidig ålder, om skolan förväntar sig det. Självfallet ska förtroendet stå i proportion till förmåga och avgöras utifrån situation och sammanhang. Att berätta om ”hur det går i skolan” är en viktig del av att lära sig ta ansvar för sina studier. Ett förvaltat förtroende leder nämligen till självständighet. Blir eleven någonsin självständig om någon annan än eleven själv, till exempel lärare och vårdnadshavare, blir bärare av de kognitiva stegen som tas i skolan?
Vi kommunicerar bakom elevens rygg
Flit är en avgörande faktor för hur väl eleven lyckas. De elever som deltar aktivt i undervisningen, försöker, misslyckas, testar igen, och så ofta som möjligt gör sitt bästa är de elever som tar störst kliv på sin utvecklingskurva, oavsett kunskapsnivå. Att förstå sambandet, kopplingen mellan insats och utfall, är en grundförutsättning för att kunna ta ansvar för sitt lärande och sina prestationer. Vad händer med elevens möjlighet och vilja att ta ansvar för den egna insatsen när lärare och vårdnadshavare kommunicerar om elevens prestationer bakom dennes rygg?
Självklart har skolan och läraren ansvar att skapa goda förutsättningar för elevens lärande. Men det är inget ensidigt ansvar. Eleven måste också göra sitt. Samtalet om elevens ansträngning och ansvar känns bortglömt. Om skolan utelämnar den som det verkligen berör och har möjlighet att förändra just detta gör vi eleven en björntjänst. Vad händer med elevens integritet, självständighet och ansvarsförmåga när skolan regelbundet matar vårdnadshavare med information om ”hur det går” i skolan utan involvera eleven?
När jag gick i skolan fanns inga digitala lärplattformar och inte heller för majoriteten av de elevkullar jag har undervisat genom åren. Jag och mina elever berättade hur det gick på proven och ibland frågade föräldrarna. Den information som ramlade mellan stolarna fångades upp på kvartsamtal varje termin eller när föräldrarna fick se betygen. Mina tvåor i hemkunskap och kemi blev mitt problem och ansvar att göra något åt då min pappa sa: ”Jaha Fredrik, det här var ju inte så bra. Du kanske ska försöka anstränga dig lite mer nästa termin?”
”Stäng av plattformarna”
Kanske ännu viktigare är att fundera på vad dokumentationen gör med synen på kunskap. När resultaten kommuniceras till lekmän som sönderhackade fragment eller i matrisform finns det risk att kunskapen framstår som enkel att erövra när den i själva verket är raka motsatsen. Lärande är ofta en långsam process som kräver tålamod. Allt går inte forcera fram som om skolan gick på räls, även om många tycks tro det eftersom frågan ”Vad ska jag göra för att få betyg” förmodligen är en av de vanligaste frågorna från elever och vårdnadshavare. I givna system med begränsad terminologi ryms sällan undervisningens små, krokiga, svindlande och givande omvägar. Inte heller det som ligger bortom horisonten. I samma andetag man talar om kunskap i termer av att ”nå målen” eller ”fixa betyget” reducerar man undervisningens innehåll. Kunskapen blir tunn, smal och till slut tömd på innehåll. Skolan utarmas och läraren förvandlas till en administratör.
När systemen tar över förändras både lärarens och elevens förutsättningar. Skolan behöver därför förskonas från inloggningar. Då kanske elever och lärare får lite andrum. Låt skolan andas där varje ämne kan frodas. Stäng av plattformarna.
LÄS ÄVEN
Sandström: Skolans giftiga cocktail räddar ekonomin – men sänker elever och lärare
Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse
Sandström: Skolans nya ABC gör mig dyster
Sandström: Elevens fråga lämnade mig svarslös
Sandström: Utan läromedel förlorar alla riktning
Sandström: Hur ofta är det tyst i ditt klassrum?
