En gång i tiden var det viktigt att elevernas bokstäver formades korrekt, med rätt storlek och på anvisad plats. Det gällde för övrigt även siffror som förväntades befinna sig i räknehäftets rutor. Lärare rättade stavning, interpunktion, meningsbyggnad och såg till att versalreglerna efterlevdes. Välskrivning var ett regelbundet inslag i undervisningen i olika former och sammanhang. Elever skrev av lärarens text på tavlan – en dikt, sång eller redogörelse för vattnets kretslopp – samtidigt som de grundläggande språkliga reglerna automatiserades.

I årskurs fem fick jag uppdraget att skriva av en sångtext som fröken använde som förlaga när hon kopierade blåstenciler till hela klassen. Det faktum att jag minns exakt hur kopian såg ut visar att det var viktigt för både självkänsla och självförtroende. Först långt senare gick det upp för mig att jag varken skrev tydligare, bättre eller snabbare än någon annan. Nästan vem som helst kunde ha fått uppdraget, då alla hade fått lära sig att skriva korrekt. Jag undrar hur många elever i varje klass som i dag skulle kunna få samma uppdrag?

”Gör något med självkänslan att inte kunna”

I dag vittnar lärare om att alltför många elever inte lär sig att skriva läsligt och korrekt. Jag har mött otaliga elever som behöver nöta grunderna; allt från bokstävernas storlek, mellanrum mellan orden och att skriva på raderna till dubbelteckning, interpunktion och meningsbyggnad. Det tar dock emot att lära sig detta på högstadiet, då motivationen ofta är körd i botten. Det gör något med självkänslan att inte kunna skriva ordentligt. Vår handstil är, tillsammans med hundratals andra saker, ett uttryck för vår personlighet. Betraktare kan tolka de vingliga kråkfötterna och förknippa dem med dumhet, lathet eller slarv. För att slippa skammen är det enklare att låta bli att ens försöka lära sig.

Dessa elever, som tyvärr blir allt fler, går inte bara miste om att lära sig skriva läsligt. Elever som säger ”Jag ser inte vad jag har skrivit” har inte fått lära sig att använda skrivandet som ett redskap för att dokumentera, sortera, reda ut, jämföra, reflektera, ställa frågor, minnas, lära sig och kommunicera. De kan heller inte återvända till det skrivna för att utveckla sitt tänkande. Att kunna följa sin tankegång är centralt i alla ämnen. För att bli en van skribent måste eleven skriva ofta, mycket och på många olika sätt. Skrivandet måste väckas, stimuleras och hållas vid liv. Det är outhärdligt ledsamt att skolan inte fäster större vikt vid detta. Varför har vi hamnat här?

Det är något som skaver

Sannolikt har en rad krafter påverkat, till exempel övergripande faktorer som målstyrning, effektiviseringar och besparingskrav. Även bristfällig läroplan, normsättande nationella prov och digitala genvägar har bidragit. Men det är ändå något som skaver. Inifrån. Huvudmän, rektorer, speciallärare, elevhälsa och lärare borde väl anse att eleverna ska lära sig skriva i skolan, eller är det så att skolan tycker att andra saker är mycket viktigare?

LÄS ÄVEN

Sandström: Bokslukarna försvinner och ingen bryr sig

Sandström: Har du godkänt eleven, lille vän?

Sandström: Chocka inte eleverna med orimliga muntliga krav

Sandström: Svårt att få studiero i klassrummet när det är disco på skolgården

Sandström: Tapetsera klassrummet med bevingade ord!

Svenskläraren hissar och dissar alla böcker på läslistan