Här kan alla hitta takten

Fullt ös på trummorna! Sinan al Kurdi, förste förskollärare Eva Åberg, förskollärare Cristina Kjaer Nielsen, Ewelina Strömberg, förskolläraren Tina Malmgren och Ilyas Chamkhi håller takten. Foto: Anna Wahlgren

Förskolläraren Tina Malmgren pekar stolt på Ipaden. På skärmen syns en professionell dansare, en professionell musiker och fyra barn. Till trummornas rytmer rör de sig självklart, sirligt och nyfiket över golvet. Ett barn får hjälp av danspedagogen att – sittande på golvet – snurra och röra sig till musiken.

– Titta! säger Tina Malmgren. Den pojken, som går i skolan nu, ville nästan inte vara med på någonting, och här är han med och dansar. Se hur dansaren kommunicerar och hur hon i dansen speglar det han gör med sina händer!

Det är en tisdag morgon på Brandvakten i Malmö, en specialförskola för barn med flerfunktionsnedsättningar. Förskolan har tio platser och tar emot barn från hela Malmö i åldern ett till sju år. Just i dag är en sådan dag då endast tre barn är på plats, men snart ska det stora, ljusa rummet myllra av folk och rörelse, när en grann-förskola kommer på besök för att sjunga och känna på alla de trummor som numera finns på Brandvakten.

Rytmer, dans och musik framförd av professionella musiker ingår i projektet Musiken stärker – om ljud, rörelse och rytm i förskolan inom Malmö förskoleförvaltning. Specialpedagogiska skolmyndigheten står för merparten av finansieringen, och argumenten för att använda musik i vardagen är lika enkla som storslagna.

Musikens språk är universellt – det talar till alla. Musiken stärker – jaget, gemenskapen, ens plats i världen och rummet. Rytm och rörelse är också människans allra första språk och en tydlig väg till kontakt – rytmen känns, om den så klappas mot armen eller fortplantas via mjuka trumslag mot rullstolen.

Detta är så klart inga nyheter inom den specialpedagogiska världen. Att däremot få ett stöd i att kontinuerligt använda musik i verksamheten är ett lyft för både barn och personal, menar specialpedagogen Yvonne Hall:

– Det här är ett fantastiskt projekt att få vara med om. Det vanliga är ju annars att det är vi i personalen som åker på en kurs, och sedan ska försöka genomföra det vi lärt oss på förskolan. Nu kommer professionella musiker och dansare till oss och våra barn upprepade gånger. Det gör att kunskapen sätter sig och höjer alla oss i personalen.

Alla ska med. Ewelina Strömberg och de andra barnen får trumma utan tillrättavisningar. Foto: Anna Wahlgren

Av de 16 förskolor som ingår i Musiken stärker är tre specialförskolor, i övriga är barn i behov av särskilt stöd integrerade. Utöver regelbundna besök av musiker och dansare på förskolorna, har förste förskollärare och projektansvariga som ingår i den så kallade lärgruppen återkommande utbildnings- och utvärderingsdagar. Förhoppningen är att arbetssättet — via kollegialt lärande —

så småningom ska sprida sig till alla förskolor i kommunen.

Vilka musikaliska uttryck som används inom ramen för projektet anpassas efter varje förskola. På Brandvakten fokuserar man främst på rytm. Förskolläraren Tina Malmgren, som är Brandvaktens kontaktperson för projektet, plockar bland alla instrument som tilldelats förskolorna av Malmö stad – från rasslande ägg och gurkor till enklare tamburiner, ”boomwhackers” (ett slags tonrör) och vackert skinnklädda, väst-afrikanska djembetrummor.

– Någon kan lägga huvudet på den stora trumman när vi spelar på den, säger Tina Malmgren. För våra barn är det också bra med bjällrorna, som kan fästas på kroppen och följa barnets egen rörelserytm. Ett av våra barn kan också sitta på golvet och trumma själv.

Till den förskola i Malmö som tar emot döva och hörselskadade barn kommer musiker som kan teckenspråk, och som också vet att omsätta musikaliska termer som dynamik, tempo och rytm i ljus- eller kroppsrörelser. För de hörande barnen på Brandvakten är det själva ljudkällorna som kan ge varje individ möjlighet att känna in rummet – och valet att själv ta plats i det.

– Häromveckan var det faktiskt så varmt att vi kunde sitta ute, säger Tina Malmgren. Då blev det förstås spännande med hur rumsuppfattningen och ljuden förändrades.

Inspiration. ”Ingen av oss har spelat något instrument tidigare. Det är fint att få sådan skjuts”, säger förskolläraren Tina Malmgren. Foto: Anna Wahlgren

På andra förskolor har man med hjälp av musiken fokuserat ännu mer på inkludering – som att hela barngruppen har fått utgå från rörelselusten hos ett barn med förlamade ben.

Flera av Brandvaktens pedagoger understryker seriositeten i projektet. Jämte kunskap och inspiration handlar arbetet lika mycket om utvärdering. Forskaren Ulla Wiklund, som är knuten som mentor till projektet, håller precis på att ta fram en skrift som kopplar praktiska övningar till kunskapsteori och mål-uppfyllelse.

På många sätt inbjuder projektet också till helt nya tankar kring vad musik och dans är. Måste man ha musik för att dansa? Vad är ett instrument? Och kan man sjunga ”dåligt”? Flera vuxna på Brandvakten har egna skolminnen av en musikundervisning inriktad på ”rätt” och ”fel”, prestationskrav och hämmande tillrättavisningar.

– Ingen av oss i personalen spelar något instrument sedan tidigare, säger Tina Malmgren. Bara att våga sjunga, dansa och trumma de här rytmerna inför varandra är ett stort steg. Men nu gör vi det!

Och så gör de det. Styrkan och kontinuiteten i projektet får plötsligt en väldigt tydlig form. Den professionella musiker som skulle komma och spela är sjuk.

I stället tar Tina Malmgren plats bakom den stora djembetrumman, och förste förskolläraren Eva Åberg håller i musiksessionen. Samtliga i personalen är närvarande, engagerade och aktiva.

Luften fylls plötsligt med en ny slags energi.

Barnen från grannförskolan Gånglåten, som nu satt sig på golvet bland trummorna, sneglar till en början under lugg på både människor och instrument. Så börjar sången och ett gemensamt

utforskande av trummorna, och snart vibrerar en lycklig kakofoni av rytmer mot taket.

Förskolläraren Therese Lindbom sitter tätt intill ett av Brandvaktens barn som medlyssnare och koncentrerad avläsare.

– Sådana här sessioner ger ju också ett ömsesidigt lärande; för de barn som kommer till oss, och för våra barn som får möta andra barn som kan hjälpa till att spela för dem. Det är inte ofta vi har den här ljudnivån här, men du, Emma, brukar gilla när det är liv i luckan. Eller hur?