”För den som har ett språk finns i princip inga hinder”
Porträttet Johanna Mesch är Nordens första döva professor och en pionjär inom fältet taktilt teckenspråk. Hon är också varm förespråkare för det svenska teckenspråket, som just nu peakar i uttrycksfullhet – men som också, återigen, är hotat.
Johanna Mesch tar emot på institutionen för lingvistik – där det är teckenspråk som är norm.
Foto: Ylva Sundgren
Ett gäng teckenspråkiga står hopträngda i en tunnelbanevagn och nästan viker sig dubbla av skratt, allihopa. Det är en kväll i Stockholm, och den som har ordet är uppenbarligen fruktansvärt rolig.
När jag återger minnet för Johanna Mesch, professor i teckenspråk vid Stockholms universitet, ler hon instämmande.
– Humor på teckenspråk är rolig. Jämfört med hörande, som pratar och pratar och sparar sin punchline till slutet, är teckenspråkiga roliga hela tiden. Det är ett sådant kreativt visuellt språk. Vi kan leka med handformerna, bilda helt nya begrepp och har så många ansiktsuttryck … Det händer någonting i varje sekund.
Hur långt kan teckenspråket tänjas, och exakt hur gör man det?
Nu har hon själv skrivit in sig i den teckenspråkiga kulturhistorien. I januari utsågs Johanna Mesch till Nordens första döva professor, och Europas första kvinnliga döva professor. Med tanke på hur ungt forskningsområde teckenspråk ännu är finns ständigt nya uppslag för en forskare – exempelvis om humor:
– Jag har tänkt att jag någon gång ska skriva mer om teckenspråkig humor, liksom andra kulturformer. För mig är det spännande ur ett både lingvistiskt och sociolingvistiskt perspektiv: Hur långt kan teckenspråket tänjas, och exakt hur gör man det? Just nu kommer också allt mer tecknad poesi. Liksom den subkulturella genren ”Visual Vernacular, VV”, där en berättelse adderas med mim och blir till en ny, spännande konstform.
Vi möts vid institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. I korridoren för teckenspråk är arbetsmiljön självklart tecknad. Det betyder att teckenspråk är norm. Om det exempelvis finns hörande som inte kan teckna vid ett möte tar man in tolkar.
De studerande är alltifrån rena nybörjare till mer avancerade teckenspråkiga. Inte minst kommer speciallärare och specialpedagoger för att bli ”ännu bättre”, som Johanna Mesch säger.
Själv har hon som forskare bland annat gjort tvärspråkliga jämförelser mellan tecknade språk. Hon har också varit med om att bygga upp en korpus (textsamling) över det svenska teckenspråket. Men framför allt har är hon känd som utforskare av det språk som talas i handflatorna mellan personer med dövblindhet. I avhandlingen från 1998, Teckenspråk i taktil form, studerar hon särskilt frågebildning och turtagning: På vilket sätt markeras frågor? Och hur visar den talande att det är den andres tur?
– Det har varit så spännande att förstå grunden för hur det visuella teckenspråket ”plockas ner” i händerna. Tidigare har det ju nästan inte funnits någon forskning kring det taktila språket. Nu pågår studier i flera andra länder. I förlängningen kommer det att leda till att de taktila teckenspråkstolkarna blir bättre – och att dövblinda kan delta mer i samhället, studera, gå på teater … Än i dag riskerar många att bli isolerade, med bara någon enstaka anhörig som kan tolka litegrand åt dem.
Född döv har Johanna Mesch själv under hela sitt liv fått förhålla sig till den hörande normen. Hon växte upp i och runt staden Jyväskylä i mellersta Finland.
Foto: Ylva Sundgren
– På 1960-talet, när jag föddes, rekommenderades ännu föräldrar att träna sina döva barn i tal. Men min mamma kände ändå på sig att det måste gå att göra något mer.
Den två år äldre storasystern visste ännu bättre. Tillsammans hittade hon och Johanna helt enkelt på ett eget teckenspråk.
– Det var ganska enkla tecken och mycket mimik. Vi döpte även personer i släkten till olika tecken. Hon var min länk till världen och den som till en början informerade mig om vad som skulle hända hemma i familjen: ”I dag ska vi åka till mormor och morfar.”
När Johanna var fyra år lärde sig även hennes mamma att teckna, och blev så småningom både sjuksköterska och kurator vid Johannas dövskola. Mamman åtog sig också tolkuppdrag inom sjukvården, åt kvinnojouren och i kyrkan.
När även den yngsta dottern i familjen föddes döv fanns språket redan i familjen. Till lillasystern gav Johanna det hon själv inte fått som litet barn – sagor.
– Jag brukade sitta på hennes sängkant och berätta sagor jag kände till eller hitta på egna. Det var fint att få kunna ge det till henne.
Hemma runt matbordet var det teckenspråk som gällde, även om kompetensnivån varierade.
– Min äldsta och yngsta syster var bäst, sedan kom mamma. Pappa tecknade helt okej, ibland fick mamma översätta åt honom. Däremot var han viktig som kommunal tjänsteman i Jyväskylä. Det var till honom som döva i staden kom för att diskutera byggnadslov och andra myndighetsfrågor. Även om han tecknade lite ”hej och hå” var det bättre än ingenting.
Johannas mamma blev med åren en allt ivrigare teckenspråksaktivist, särskilt i familjefrågor. Ibland, när hon i egenskap av skolkurator åkte på hembesök till barn vars föräldrar inte kunde teckna, fick Johanna åka med som ”modell”.
– Hon tecknade med mig för att visa dem: ”Så här kan man ha det.” För min egen del är jag så tacksam att vi ända tills hon dog kunde tala och diskutera med varandra. Vissa av mina vänner har sett sina föräldrar dö utan att någonsin ha kunnat kommunicera med dem på ett djupare plan.
Johanna Mesch är, som hon säger, ”stendöv”. Det innebär att hon aldrig har kunnat använda sig av några hörselrester. Först som tolvåring kunde hon knäcka läskoden.
– Andra i min klass hade större förmåga att tala och höra, och klarade sig på ett sätt ”bättre” i samhället. Men de hade också svårigheter att läsa, och tog mer praktiska jobb när skolan var slut. Det var inget alternativ för mig. Jag ville inte prata; teckenspråket var allt för mig. När jag väl kunde börja läsa och skriva insåg jag att det kunde ge mig en mycket djupare kunskap, och att jag också skulle kunna få en annan typ av jobb.
Foto: Ylva Sundgren
Efter dövgymnasiet studerade Johanna Mesch media i Helsingsfors. Samtidigt började hon att jobba med dövas videoverksamhet och frilansade för finländsk teve.
– Det var jätteroligt. Jag var bara 20 år, men fick fria händer att bygga upp deras teckenspråksverksamhet. Mycket av det jag producerade finns kvar än i dag.
Så, på ett nordiskt sommarläger, mötte Johanna Mesch sin blivande svenske man. Tre år senare flyttade hon till Sverige. Återigen fick hon stångas med språk; det svenska teckenspråket och den skrivna svenskan.
– Men det var bra för mig att få studera ett andraspråk, eftersom jag på senare tid har kommit att forska kring just det.
Det pågående forskningsprojektet ”Tate – från tal till tecken”, som handlar om hur hörande vuxna lär sig svenskt teckenspråk som andraspråk, ligger rätt i tiden. Konsekvenserna av cochleaimplantat – där allt fler hörselskadade barn går i hörande klasser och inte lär sig teckenspråk eller bara en högst rudimentär variant, bekymrar Johanna Mesch.
– Några barn klarar sig visserligen fint, men andra gör det inte. Jag ser en risk att de som hör och ser lite dåligt – och inte utvecklar sitt teckenspråk – kan bli isolerade. Och, tänk, om ens CI pajar av någon anledning, då får man det svårt. För teckenspråk behöver man inte byta batteri, och det håller hela livet.
Att många hörande föräldrar väljer bort teckenspråk oroar henne:
– Det som är självklart i en svensk-turkisk familj, alltså att man är tvåspråkig, verkar inte vara det på samma sätt i familjer med döva barn. Jag tolkar det som att föräldrarna helt enkelt inte orkar lära sig ett nytt språk. De skulle behöva mer tid, uppmuntran och stöd.
Samtidigt har teckenspråket aldrig varit så rikt och kreativt som i dag, hävdar Johanna Mesch.
– Unga på teve har ett så välutvecklat språk, och tecknar så snabbt. Jag skulle säga att teckenspråket är på topp just nu.
Den rika kulturen kommer inte heller att försvinna, hävdar hon:
– Det är en myt. Teckenspråksgemenskapen är så stor i dag, och inbegriper även många hörande. Dessutom umgås teckenspråkiga globalt. Det som eventuellt kan hända är att olika nationella tecken i framtiden ersätts av internationella. Eller att ett mindre nationellt teckenspråk kanske går upp i ett annat, större lands, språk.
Det viktiga är att det – från forskarhåll och i övriga samhället – sprids en nyfiken attityd kring tecknande, menar Johanna Mesch:
– Och att teckenspråk får finnas, bara. Som nu – jag tänker inte alls att jag ska anpassa mitt språk på något sätt, jag bara tecknar på. Det är skönt att det får vara så.
