”Psykisk hälsa på schemat – vad ska bort i stället?”

I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterar socialminister Jakob Forssmed (KD) för att psykisk hälsa ska få en tydligare plats i den kommande läroplanen. Ambitionen att förbättra barns och ungas psykiska välmående är både nödvändig och lovvärd. Men att göra psykisk hälsa till ett explicit undervisningsområde i skolan är fel väg att gå.

”Permanent överbelastning”

Skolan befinner sig redan i ett tillstånd av permanent överbelastning. Läroplanen är fylld av goda ambitioner, men saknar tydliga prioriteringar. Varje gång politiken vill markera handlingskraft adderas nya uppdrag och sällan följs de av frågan: vad ska tas bort? Utan sådana prioriteringar urholkas både undervisningens kvalitet och läraryrkets professionalitet.

Psykisk ohälsa är ett allvarligt samhällsproblem. Men det är inte i första hand ett pedagogiskt problem. Det är ett ansvar som vilar på hälso- och sjukvården, socialtjänsten och ett fungerande elevhälsosystem. När politiken lägger detta ansvar på skolan riskerar det att bli en symbolhandling där undervisningen får bära konsekvenserna av bristande resurser i andra delar av välfärden.

"Tar redan ansvar”

Lärare är utbildade i sina ämnen. Det är vår professionella kärna. Vi är inte utbildade för att undervisa om psykisk ohälsa i en behandlande eller förebyggande bemärkelse, och vi ska inte heller vara det. Självklart möter lärare dagligen elever som mår dåligt, och självklart har skolan ett ansvar för trygghet, bemötande och tidig upptäckt. Det ansvaret tar lärare redan, ofta långt utöver vad uppdraget formellt kräver.

Men att införa psykisk (o)hälsa som ett undervisningsområde innebär att gränserna mellan pedagogik och vård suddas ut. Vem ska undervisa? Med vilken kompetens? Med vilket innehåll? Och hur säkerställs att undervisningen inte blir förenklad, normerande eller i värsta fall skadlig för elever som själva befinner sig i psykisk utsatthet?

Det finns dessutom en risk att politiken missar en central poäng: skolans viktigaste bidrag till elevers psykiska hälsa är inte ytterligare innehåll, utan god undervisning i fungerande strukturer. Kunskap, begriplighet, relationer och känslan av att lyckas är starka skyddsfaktorer. För att detta ska fungera krävs arbetsro, rimliga krav och tid – inte ännu ett uppdrag utan tydliga ramar.

Om regeringen vill ta den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga på allvar bör fokus ligga på att stärka elevhälsan, korta vårdköerna, säkerställa tillgång till kuratorer och psykologer samt minska den stress som skolan själv bidrar till genom ett ständigt expanderande uppdrag.

Vem ska undervisa?

Alla samhällsproblem kan inte lösas i skolan.

Och varje gång skolan görs till politisk problemlösare utan nödvändiga resurser och tydliga avgränsningar, riskerar både undervisningen och eleverna att bli förlorare.

Katarina Falkeborn, lärare i svenska och SO 

LÄS ÄVEN: 

”Lärare: Äntligen psykisk hälsa på schemat”

Ny studie: Skolan spär på ungas psykiska ohälsa

Replik: ”Hälsa och lärande går inte att separera”