Modersmålsläraren: ”Vi är alltiallo-lärare”

På två veckor har jag inte bara förberett och startat undervisningen. Jag har även deltagit i ledningens alla konferenser och ”fantastiskt roliga” aktiviteter.

Jag har skapat mina grupper som ska pysslas ihop av elever hela vägen från F-klass till gymnasiet och från olika skolor. Det ska tas hänsyn till åldersspann, scheman, resvägar, skjutsmöjligheter. Jag ska leta upp kontaktuppgifter och kontakta vårdnadshavare, skaffa lokaler att vara i, kartlägga nya elevers kunskaper och sätta ihop mitt schema. Färdig? Nej.

Sållar bort elever

Det är mitt uppdrag att sålla bort de elever som av olika anledningar inte får delta. Jag måste döda min lösningsfokuserade lärarsjäl, kontakta familjerna och hantera konflikter med arga och ledsna vårdnadshavare på grund av regler som är bortom min kontroll.

Planeringen är sista hindret innan jag äntligen får undervisa. Varje grupp ska ha en tematisk terminsplanering som ska delas digitalt och skrivas på svenska så att cheferna kan läsa den.

Vi ska skapa allt undervisningsmaterial själv; med strikta instruktioner om att kopiera sparsamt. Litteratur? Den får vi använda våra knän för att trolla fram.

I kommunen där jag jobbar har vi ingen budget att handla böcker för och får absolut inte använda läromedel från våra hemländer. Ledningsbeslut. Men vi får gärna undervisa i vårt modersmål och kultur utifrån översättningar av … Pippi Långstrump.

Modersmålslärare är alltiallo-lärare. Hos oss med extra allt. Vi är läromedelsutvecklare, administratörer, logistiker, schemaläggare, lärare, mentorer och specialpedagoger som förväntas att kunna anpassa undervisningen till alla funktionsnedsättningar och behov. Vi kan kontakta elevernas mentorer och skolornas elevhälsa för att få hjälp. Schysst. Men tiden räcker inte.

Arbetsrummet på ryggen

Onsdagar har vi kompetensutveckling. Det är bra. Då kan vi umgås med fina kollegor – en sällsynt möjlighet eftersom de flesta av oss vandrar runt i kommunerna som nomader med arbetsrummet på ryggen. Nackdelen är att onsdagarna drunknar i en tsunami av ledningens ambitiösa idéer och ibland får vi hemläxor som tar timmar att göra. Vi som har små deltidstjänster hinner inte. Lösningen? Jobba gratis.

När någon håller på att gå in i väggen av stress är ledningens lösning att ställa in lektioner. Modersmålsundervisning är 40–60 minuter i veckan i grundskolan fast kunskapskraven är ganska höga och det centrala innehållet omfattande. Med ett uppdrag som är snudd på omöjligt blir varje missad lektion en miniatyrkatastrof. Tur att vi har våra magiska knän.

Vissa kollegor jobbar sig tårögda för att fixa allt och samtidigt skapa enastående undervisning som lever upp till deras höga krav på sig själv. Andra slutar bry sig för att ekvationen inte går upp oavsett hur mycket de försöker.

”Förödmjukande”

Klagar någon på tidsbrist frågar chefen om de har använt förtroendetiden. Svarar de att den inte räcker blir de tillsagda att komma till enhetens kontor där de kan ”få stöd att lära sig att prioritera”. Förödmjukande.

Allt ansvar läggs på lärarna. Hela tiden. Det är aldrig organisationen som är fel.

Hade det inte varit för kärleken till språket och känslan av att det är ett meningsfullt uppdrag att starka elevernas tvåspråkighet och kulturella insikter var det nog inte många som hade orkat syssla med detta. Villkoren är usla. Och de förtroendevalda är ingen match mot en retoriskt överlägsen enhetschef som ser siffror där vi andra ser människor.

Men vi kan trots allt trösta oss med att modersmålslärare har en bra lön*. Vad sägs om 31 000 till en erfaren lärare med legitimation? 32 000 till en annan?

Litteratur – den får vi använda våra knän för att trolla fram

Jag älskar att lära ut mitt språk, men yrkets arbetsvillkor är trasiga och behöver repareras. Politikerna bör se oss som en värdefull resurs – i stället för att skjuta sönder våra förutsättningar med sparbössan – och vi behöver chefer som är lyhörda och empatiska och har tilltro till vår kompetens.

”Sarkasm kan förekomma”

Just nu är det lugnt innan nästa storm. Jag andas och njuter höstsolen där jag ligger utmattad bakom lejonet och försöker vifta bort chefernas värsta flugor. Har jag tur hinner jag samla ny energi innan det är dags att skriva omdömen.

*Bitar av sarkasm kan förekomma då texten är skriven av språkmodellen homo sapiens i en utgåva som tillverkades i Danmark under senare hälften av förra seklet.

Rikke Henriksen, modersmålslärare 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: