”Kommer nya skolan ta hänsyn till NPF-eleverna?"
Sabina Standfuss manar lärarkollegor att stå upp för npf-eleverna.
Debatt
En ny läroplan är på gång, meddelar regeringen.
Men Sabina Standfuss undrar om den kommer att ta hänsyn till elever med NPF-diagnoser.
”Jag har mött otaliga elever med NPF som kämpat mer än vad många vuxna skulle orka”, skriver hon.
Den svenska skolan står inför ännu en reform. Nya styrdokument och en ny läroplan väntar runt hörnet. Frågan är om detta blir ett verkligt steg framåt – eller ännu en förändring som lämnar en stor elevgrupp utanför. Kommer den nya skolan äntligen att ta hänsyn till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)? Och varför lyser denna diskussion med sin frånvaro i skolpolitiken?
”Exkluderas från undervisningen”
Skolans främsta uppdrag är att inkludera alla elever och förbereda dem för ett aktivt liv i samhället. Att ge alla möjlighet att lyckas. Ändå är verkligheten för många elever med NPF en annan.
Förvånande nog framstår NPF fortfarande som ett relativt okänt område inom stora delar av skolsystemet. Detta gäller inte bara enskilda skolor, utan även på nationell nivå – hos ansvariga myndigheter och i skolpolitiken. Hur kan det komma sig att så många elever med NPF systematiskt exkluderas från undervisningen, från måluppfyllelse och i förlängningen från samhället?
”Brister i ansvar”
Det finns flera aktörer som brister i sitt ansvar, däribland vården, men låt oss hålla fokus på skolan.
Här är det uppenbart att styrdokumenten inte är anpassade efter de faktiska förutsättningarna hos elever med NPF. Om en elev får diagnosen intellektuell funktionsnedsättning (IF) innebär det en anpassad läroplan utifrån funktionsnedsättningen. Det är rimligt.
Men varför finns ingen motsvarande anpassning för elever med NPF, trots att deras begränsningar ofta gör det omöjligt att nå vissa kunskapskrav på det sätt som dagens system kräver?
”Kämpar – men möts av F”
Jag har mött otaliga elever med NPF som kämpat mer än vad många vuxna skulle orka. Elever som slitit i åratal, som gjort sitt yttersta – och ändå möts av slutbetyget F.
Läraren sitter fast i ett system där justering av kriterierna riskerar att betraktas som tjänstefel. Resultatet blir att elever bedöms utifrån förmågor som i vissa fall ligger utanför deras faktiska möjligheter att utveckla.
Visst finns det elever med NPF som når gymnasiebehörighet. Men precis som vid IF-diagnoser finns det gränsfall, och varje diagnos är unik.
Vem orkar kämpa?
Frågan är: Vem orkar fortsätta kämpa när flera års hårt arbete avslutas med ännu en F-varning? När bedömningarna beskriver brister i förmågor som eleven aldrig haft möjlighet att uppnå? Det är ett system som inte bara producerar misslyckanden, utan också slår hårt mot självkänsla och framtidstro.
Jag har ännu inte sett denna fråga på allvar lyftas i skolpolitiken eller i de reformförslag som nu diskuteras. Det är djupt problematiskt. Därför måste vi lärare, med våra samlade erfarenheter från klassrummet, ta ansvar och föra fram denna diskussion.
”Skyldiga att stå upp”
Vi är skyldiga att stå upp för de elever som varje dag kämpar i motvind – i en skola vars läroplan inte tar hänsyn till deras funktionsnedsättning.
Om skolan på riktigt ska vara inkluderande kan vi inte fortsätta blunda för NPF-elevernas verklighet. Frågan är inte om systemet behöver förändras, utan när – och vem som vågar ta första steget.
Sabina Standfuss, grundskollärare Örebro
Nya läroplanen: Så förändras undervisningen
