Skolutveckling: ”Slösar tid utan att ge förändring”

Skolutveckling definieras ofta som systematiska förbättringar baserade på vetenskap, beprövad erfarenhet och kollegialt lärande. Skolverket illustrerar processen i cirkulära modeller där insatser förväntas förbättra lärarpraktiken. Trots att systematisk skolutveckling har bedrivits sedan skollagens införande 2010, är min erfarenhet att resultaten ofta är magra. Kanske är punktinsatser – snarare än ständiga processdiskussioner – en mer realistisk modell för lärares yrkesutveckling.

”Lärare blir cyniska”

Vi som arbetat länge i skolan har upprepade gånger deltagit i samtal om notoriskt svårutvecklade områden, såsom likvärdig bedömning eller relationsbyggande. Det är därför paradoxalt att just dessa ämnen ständigt lyfts, utan att man väger in styrdokumentens brister eller de individuella förutsättningarna i klassrummet. Det bidrar till att vissa lärare, med rätta, utvecklar en cynisk hållning till utvecklingsarbete. Goda intentioner riskerar att snarare slösa med tid än att leda till faktisk förändring.

Här är tre skäl till varför skolutveckling i sin nuvarande form riskerar att försvaga lärarens förutsättningar och känsla av sammanhang:

1. Påtvingat samarbete

Kollaboration är idag en djupt rotad tradition inom skolan. Lärare organiseras i arbets- och ämneslag med otaliga möten som följd. Universitet och högskolor hakar på trenden med kurser i samtalsledarskap, medan exempel som Läslyftet institutionaliserat kollegialt lärande som metod. Resultatet? Många lärare tvingas delta i ändlösa samtal – ofta utan märkbar effekt på undervisningen.

Visst kan kollegialt samarbete vara stimulerande för vissa. Men tvingande kollektiva insatser riskerar att krocka med individuella behov och erfarenheter. Om vi vill förbättra arbetsmiljön bör vi ifrågasätta schemalagda möten och i stället möjliggöra behovsstyrda träffar. Lärare med djup ämneskunskap kan ofta anpassa och utveckla sin undervisning på egen hand – intuitivt, i stunden.

Det är därför problematiskt när diskussionsivriga kollegor vill formulera gemensamma arbetssätt som inte alltid gagnar undervisningen. En mer professionell hållning vore att acceptera mångfald i praktiken, inte att söka enhetlighet till varje pris.

När lärare själva får styra över sin arbetstid frigörs utrymme för spontana, meningsfulla möten – för den som vill. Det minskar friktion och ökar respekten för olika arbetssätt. Autonomi är ingen motsats till gemenskap – tvärtom. Frivilliga samarbeten tenderar att bli mer hållbara och givande.

2. Bristande autonomi

Lärare bör erbjudas fortbildning i form av litteratur och föreläsningar, men ha stort inflytande över hur dessa följs upp. Annars riskerar vi att skapa skenutveckling, insatser som slukar tid utan att leda någonstans, eller rent av eller en utveckling som faktiskt går i fel riktning. Många avstår från att ifrågasätta detta, dels av hänsyn till dem som initierat processen, dels med tanke på kommande lönesamtal.

Lärare behöver förberedelsetid för att planera undervisning och testa olika strategier beroende på gruppens behov. Det kan tyckas egoistiskt att avstå samverkan, men det är kanske mer egoistiskt att kräva kollegors tid för att bedriva egna processer. Det professionella ansvaret måste utgå från elevens bästa – inte ett ideal om enhetlighet.

Rektorer kanske fruktar att ökad frihet leder till att vissa smiter undan. Men i ett arbete där resultaten är så direkt synliga, är det svårt att undgå ansvar. Arbetsbelastningen precis som behoven varierar, och det är rimligt att modellen för utveckling är flexibel nog att rymma det.

3. Ständig utvärdering

Evidensbaserad litteratur om lärande visar att effektiv undervisning kan bygga på enkla, men kraftfulla principer. Detta borde minska behovet av eviga utvärderingsloopar. Ändå lever tanken kvar att skolutveckling ska ske i cykler av analys, åtgärd och uppföljning – trots alla faktorer som kan påverka vårt omdöme i små arbetsgrupper.

Skollagen föreskriver att kvalitetsarbetet ska ske med medverkan från personal, elever och vårdnadshavare. Men denna ambition har skapat en omfattande dokumentationskedja, från enhetsnivå till myndigheter. Nya tjänstekategorier har vuxit fram, vars huvudsyfte är att driva processer – ofta på bekostnad av resurser till undervisning.

Skolledare och förstelärare förväntas driva utveckling, men det är inte givet att dessa lyckas bättre än andra. Skillnaderna mellan lärare är stora. Den med särskild expertis inom ett område bör snarare ges möjlighet att dela med sig genom punktinsatser – inte genom tvingande serier av träffar. Gemensamma lösningar riskerar annars att urholka den variation och fingertoppskänsla som erfarna lärare besitter.

Det är dags att återupprätta autonomin som en grundpelare i läraryrket. Vi måste våga ifrågasätta de normer som styr skolutveckling, arbetslag och processer som stjäl tid från undervisningen. Hygglig undervisning är inte så komplicerad som vissa skolmyndigheter vill ge sken av, och förändringar i lärarutbildningen kommer att underlätta lärarens metodval.

”Utvecklingshysteri”

Flera aktuella utredningar pekar på att läraren bör fokusera på det väsentliga – inte administration. En logisk följd är att minska utvecklingshysterin och satsa på punktinsatser som lärare själva förvaltar. Det handlar inte om att "alla ska få göra som de vill", utan om att lärare ska kunna motivera sina metoder utifrån evidens.

Det är svårt att bedriva meningsfull skolutveckling när styrdokumenten i sig bidrar till systemproblem. Kunskap om undervisningsmyter och forskning är en förutsättning – men inte en garanti – för framgångsrika diskussioner. Med bättre styrning och reformerad lärarutbildning minskar behovet av att "uppfinna hjulet" i arbetslag efter arbetslag.

Till syvende och sist är det i klassrummet som professionen prövas – gång på gång. Det är där läraren återerövrar sitt ledarskap. Därför måste vi våga föreställa oss en modell där professionell autonomi inte bara är möjlig, utan självklar.

Håkan Sjöberg, högstadielärare, Göteborg

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

9 av 10 lärare sågar fortbildningen i skolan

Forskaren: Lärare nedgraderas av fortbildningen

Så backas konsulterna upp av Skolverket när lärare fortbildas

Kollegialt lärande döms ut som ovetenskapligt

Sveriges Lärare har fått nog av peppiga konsulter