Lärarens kamp för barnen som försvann: ”Värst på sommaren”

Marléne Stenman förstod inte hur allvarligt läget var när hennes elev berättade hur utsatt hon var i sin familj.

– Då hade jag ingen erfarenhet av de här frågorna. Det här var mitt första möte med hedersrelaterat våld och förtryck. Jag drog i gång ett ärende i sedvanlig ordning och anmälde till socialen och såg till att flickan fick hjälp av Elevhälsan, säger Marléne Stenman.

Men det blev bara värre.

– Socialtjänsten valde att försöka behandla hela familjen med gemensamma lösningar. Och det blev en ond cirkel. Ju mer flickan bad om hjälp – och ju mer jag följde reglerna och anmälde – desto mer utsatt blev hon där hemma. Min elev ställdes mot väggen för att hon pratat med mig.

Flickan orkade inte mer

Det kommande läsåret kämpade Marléne Stenman och hennes elev för att försöka hitta lösningar.

– Till sist orkade flickan inte med mer psykisk press och hamnade i ett jourhem, men på sommarlovet flyttades hon till en tillfällig jourfamilj när den ordinarie skulle åka på semester, säger hon.

Hon hade varit rädd och rest mot sin vilja.

Marléne Stenmans elev övertalades av sin familj att följa med på en resa.

– Vi hade inte daglig kontakt på sommarlovet. Jag fick ett meddelande via Facebook och förstod direkt att det inte var bra alls. Hon hade varit rädd och rest mot sin vilja. Och de hade inte åkt till det land som utlovats utan befann sig i det land i Mellanöstern där föräldrarna var födda.

Eleven kom åt en telefon i smyg

Ny polisanmälan, ny anmälan till socialtjänsten – och försök att kontakta UD och ambassad.

– Efter flera månader av påstötningar och telefonsamtal slog vårt svenska samhälle fast att det inte fanns mer att göra. Trots att flickan betraktades som pappans ägodel i landet de befann sig i. Det finns inga barn som har några rättigheter där, säger Marléne Stenman.

Hon ville inte ge upp.

– Min elev kom åt en telefon i smyg som hon kunde skriva från ibland. Vi höll kontakt via olika appar och det var också mobilen som gjorde att jag kunde lokalisera var i landet hon befann sig. Jag bestämde mig för att hjälpa henne på egen hand – men utan att veta hur det skulle gå till, säger Marléne Stenman.

Marléne Stenman gjorde egna undersökningar när alla andra gett upp.

– Av hänsyn till flickans integritet kan jag inte vara för detaljerad. Men jag kan säga så mycket som att jag kontaktade utrikeskorrespondenter som förmedlade kontakt med en journalist som hade kopplingar till det här landet och hjälpte mig att kontakta en lokal invånare som hjälpte flickan att rymma.

Från det första larmet från eleven, anmälningarna till socialtjänsten, turerna med jourfamiljer i Mjölby, bortförandet till utlandet och flykten tillbaka till Sverige hann det gå två år.

– Det blev en mycket jobbig och långdragen process för flickan, säger Marléne Stenman.

I efterhand har hon reflekterat över riskerna.

– Tänk om något hade hänt min elev när jag tog hjälp av privatpersoner i ett främmande land med andra regler och lagar än här. Då skulle jag fått bära det ansvaret, men det var värt den risken. För flickan mådde verkligen inte bra. Ingen vet heller hur det hade slutat om hon inte flytt tillbaka till Sverige, säger Marléne Stenman.

• • •

Lars Leijonborg, partiledare på den tiden Liberalerna hette Folkpartiet 1997–2007, är ordförande i kommittén för Pela & Fadime-priset.

– Det var en ära att få ge Marléne Stenman utmärkelsen 2021 och ett så självklart val. Sättet som hon arbetar på – både som opinionsbildare och som en lärare som personligen hjälpt elever på dramatiska sätt – måste helt enkelt uppmärksammas. Hon kombinerar förebyggande informationsarbete med otrolig handlingskraft, säger han.

Han poängterar att Marléne Stenman är ett exempel på hur man kan göra skillnad i skolan.

– Om vi alla tar till oss av hennes erfarenheter kommer antalet tomma bänkar bli färre. Lärarna är så viktiga i det här, säger Lars Leijonborg.

• • •

En del har hänt – ”men det behöver hända mer på alla fronter så länge barn är utsatta” – på området under de tolv år som gått sedan Marléne Stenman hjälpte sin elev att fly från fångenskapen.

– Där började mitt engagemang. Jag fick upp ögonen för hur illa de här barnen far. Innan dess förstod jag inte hur illa åtgångna de var av hedersvåldet.

Det är extremt svårt att hjälpa ett barn som redan blivit bortfört.

Marléne Stenman anmälde också kommunen till Socialstyrelsen (numera IVO).

– Det ledde till en granskning av fallet och förde det goda med sig att rutinerna ändrades i socialtjänsten i kommunen.

Numera finns det dessutom tydligare stöd i skollagen, i brottsbalken och i läroplanerna för att kunna ta tag i frågor som rör hedersvåld och hedersnormer.

– Lagen om utreseförbud för att skydda heders­våldsutsatta barn tillkom också för tre år sedan. För det som händer ibland är att bortförda barn blir bortgifta, könsstympade eller satta på uppfostringsanstalt, säger hon.

Marléne Stenman är tydlig:

– Det här ska inte vara ett främmande kapitel för någon som jobbar i skolan nu. Det är extremt svårt att hjälpa ett barn som redan blivit bortfört. Vi måste jobba mer förebyggande och vi måste se till att lärarna stöttas om de är osäkra. Rektor har en avgörande roll när det gäller att arbeta mot förtrycket.

”De som inte ser problemet är lika farliga”

Hon har förståelse för att frågorna kan vara svåra och att lärare är rädda för hur de ska uppfattas.

– Prata med någon om du känner dig osäker på vad du ska göra. Sök stöd från dem som har erfarenhet av frågorna. Och prata inte med dem som relativiserar problemet eller bagatelliserar det genom att säga ”Så gör de i sin kultur – det hör till”. De människor som inte ser problemet är lika farliga som dem som utsätter barnen.

Marléne Stenmans råd är att tänka så här:

– Låtsas att du hör exakt samma saker om en elev som heter Anna Svensson och har etniskt svenska föräldrar. Hur skulle vi agera om vi trodde att Anna Svensson riskerade att bli bortrövad? Om vi inte agerar likadant med elever från Mellanöstern eller Afrika diskvalificerar vi vissa elever. Vi ska behandla alla våra barn lika oavsett var de kommer ifrån. Alla som lever här har rätt att växa upp till fria individer, säger hon.

Misstänker en lärare att ett barn kan fara illa är Marléne Stenman noga med att poängtera att det ska anmälas.

– Känner vi oro är vi ju skyldiga att anmäla det till socialtjänsten. Hedersrelaterade brott är reglerade i brottsbalken och en misstanke ska polisanmälas. Tänker vi ur ett strikt barn- och offerperspektiv – vilket vi ska – blir svåra frågor så mycket enklare att tackla, säger hon.

Religion är en sådan svår fråga.

– Det finns hedersförtryck inom islam, i kristendomen, i hinduismen och även bland ateister. Enbart religionen är inte ensam det centrala.

Långa lov och glappet mellan årskurs nio och gymnasiet – det är de mest kritiska tidpunkterna för när barn riskerar att bli bortförda.

– Jag tror på information och diskussioner, särskilt så här inför sommarlovet, så att barnen inte tror att vi i skolan inte vet hur det kan vara. Vi måste signalera att ”det här vet vi förekommer, men det finns hjälp att få”, säger hon.

Lappar med hjälpnummer till stödorganisationer på anslagstavlor är ett exempel.

– Sedan tycker jag att man som lärare kan ställa frågor till eleverna. ”Vad ska du göra i sommar? Vad tror du att du gör om ett år?” Då väcker man tankar på framtiden. Jag menar inte att man ska snoka; mer att man visar omtanke och nyfikenhet när man har en förtroendefull relation med sin elev. Ska mina elever åka till familjens ursprungsländer brukar jag fråga ”Vad väntar dig där på lovet?”, säger Marléne Stenman.

• • •

Sara Mohammad blev utsatt för hedersvåld och förtryck under uppväxten i Kurdistan. När hon var 17 år lämnade hon sin familj – efter att brodern misshandlat henne och hotat henne till livet när hon protesterat mot att bli bortgift – och flydde till Sverige.

2001 bildade hon riksorganisationen Gapf (Glöm aldrig Pela och Fadime) som stöttar utsatta, arbetar med opinionsbildning och håller i utbildningar.

En granskning Sveriges Television gjorde i februari visar att UD larmats om att 916 barn blivit bortförda från Sverige de senaste fem åren.

Men det finns ett mörkertal. De tomma bänkarna kan vara betydligt flera än så.

– En kvarts miljon unga lever under hedersförtryck i Sverige, säger Sara Mohammad.

”Lärarna är så viktiga”

Forskning från 2017 visar att var tredje elev – flickor som pojkar – som själva är födda utomlands eller som har två utlandsfödda föräldrar lever under hedersrelaterade familjenormer.

I forskningsenkäter genomförda i Sverige kan man se att var tredje flicka med två utlandsfödda föräldrar har begränsningar i skolan, är förbjuden att ha pojkvän, måste vara oskuld när de gifter sig och får inte bestämma med vem de gifter sig.

– Skolan är inte bara en fristad för de här barnen. Det är här det finns en chans att ta tag i problemen. Lärarna är så viktiga, säger Sara Mohammad.

• • •

Marléne Stenman har valt att engagera sig i Gapf.

– Just nu har jag kontakt med en pojke som lurats att följa med sin pappa utomlands och helt enkelt blivit bortförd. I hans fall är det mer ur ett uppfostringssyfte. Annars kan homosexuella pojkar fara illa. Men flickor utsätts på ett helt annat sätt, och oftare, än pojkar. Flickorna är i en överväldigande majoritet, säger Marléne Stenman.

Oavsett om hon träffar på utsatta i egenskap av lärare, kollega eller stödperson i Gapf är hon noga med att dokumentera.

Jag kunde se till att polisen mötte dem på Arlanda.

– Det behöver inte vara så dramatiskt att prata med elever som planerar att resa. En av mina elever skulle resa till Afghanistan och kände oro. Då frågade jag om jag fick ta en kopia på hennes pass. Nu hände ingenting, men det var en trygghet för eleven att veta att jag hade tillgång till rätt uppgifter, säger Marléne Stenman.

Andra gånger är det mer dramatiskt.

– Jag fick kontakt med en flicka som inte var min elev som blivit bortförd till norra Irak efter en semesterresa. Jag skrev med henne i olika appar i några månader. Hon hann bli bortgift, men jag kunde ta screenshots på meddelanden där hon skrev att det var mot hennes vilja och jag fick bröllopsbilder som jag kunde bifoga till polisanmälan.

Brodern engagerade sig i systerns öde

Bevisen gjorde det lätt för polis och åklagare att följa fallet.

– Jag visste när familjen skulle landa och kunde se till att polisen mötte dem på Arlanda.

Pappan sa då att han skulle ordna så att dottern fick flyga hem.

– Men genom flickans äldre bror fick jag veta att det här inte var sant. Lyckligtvis var han emot äktenskapet och engagerade sig i systerns öde och avslöjade att tanken var att flickan skulle köras till Sverige och sin hemstad i bil. Där skulle pappan instruera henne vad hon skulle säga till polisen.

Marléne Stenman kunde hålla kontakt i hemlighet med flickan via en Ipad hon fått tillgång till.

– På så sätt visste jag ungefär hur de bilade från Irak och genom Tyskland. Flickan kunde se registreringsnumret och vi kunde koppla bilens ägare mot olika mobilnummer på hans adress.

Polisen pejlade en mobiltelefon

När bilen närmade sig Öresundsbron hörde Marléne Stenman av sig till polisen igen.

– Nu visste jag att bilen skulle bli tvungen att passera Mjölby på väg till flickans hemstad. Jag frågade om det var okej att jag, familjen, släkt och vänner posterade ut oss kring E4 runt staden och spanade efter bilen.

Men polisen kunde pejla en av mobiltelefonerna och på så sätt lokalisera bilen.

Föräldrarna dömdes i tingsrätten – där Marléne Stenmans dokumentation användes som bevisning – och flickan lever i dag det liv hon själv vill under skyddad identitet.

• • •

Devin Rexvid forskar om hedersrelaterat förtryck och våld på Stockholms universitet. Han gläds åt det enskilda fallet där flickans äldre bror samarbetade med Marléne Stenman och polisen.

– Det är ovanligt. Forskningen visar nämligen att social inlärning är otroligt stark när det gäller hedersrelaterade frågor. Viljan att göra sin pappa till lags är en så stark drivkraft att den har större inverkan än exempelvis en bra utbildning, säger Devin Rexvid.

Han fortsätter:

– Jag brukar säga att de växer upp med värderingar som innebär att det bara är pojkar som räknas. Kvinnorna har inget värde. Kvinnors kroppar, deras sexualitet och förmågan att få barn är familjens egendom – och att heder blir en kollektiv angelägenhet där män investerar sin heder i att kontrollera kvinnor.

Devin Rexvid ser exempel på det tidigt; ända ner i förskoleåldern.

– Det förekommer att väldigt små pojkar har kontroll på sina systrar och även sina mammor och tillrättavisar dem och rapporterar till sina pappor. Det här måste vi försöka ta tag i redan i förskolan.

Viktigt med tidiga åtgärder

Devin Rexvid tror att det är svårt för utomstående att förstå hur djupt rotat hedersbegreppet är.

– Vi brukar säga att blod är tjockare än vatten. Men för de här pojkarna är hedern tjockare än blodet. Det är så en hederskultur kan beskrivas, säger han.

Det är därför tidiga åtgärder är så viktiga.

– Vi måste ta chansen att uppfostra en ny generation pojkar med en bättre kvinnosyn, säger han.

För de här pojkarna är hedern tjockare än blodet.

Tillbaka till klassrummet i Mjölby. Marléne Stenman har ett medskick inför sommarlovet:

– När jag tänker tillbaka på min elev som blev bortförd så slår det mig att hon tidigt brukade säga att hon hatade sin hijab. Det var ett tecken på att hon kände tvång. När jag i efterhand reflekterar över det här ur ett barn- och offerperspektiv, så kan jag ställa frågan: ”Ska ett barn verkligen behöva tänka på att täcka sitt hår för att inte väcka vuxna mäns lustar och ta ansvar för deras beteende?”

”Reagera på din känsla”

– Vi behöver problematisera att flickor förväntas bete sig och klä sig på ett sätt för att göra andra nöjda och upprätthålla normer som skiljer flickor och pojkar åt. Barn ska få vara barn och utvecklas till fria individer där de gör egna val. Det är tydligt reglerat i skollagen som dessutom anger att vi ska planera för att barnen möts och arbetar tillsammans i undervisningen.

Det är viktigt att reagera på sin känsla.

– Lita på din känsla om du känner att något är fel och att en elev kan vara tvingad till något. Kanske kan det göra att en skolbänk slipper stå tom efter sommarlovet, säger Marléne Stenman.

• Fotnot: Gapf har fått sitt namn – Glöm aldrig Pela och Fadime – efter Pela Atroshi (mördad när hon var 19 år 1999) och Fadime Sahindal (mördad när hon var 26 år 2002).